Ett steg i taget

Kapitel 26

Repetitionerna flöt på precis som vanligt. Jag vaknade på morgonen, åt frukost, åkte och repade, kom hem, sov, upprepade. Mitt liv hade blivit som en enda lång dans där jag både levde och andades allt som hade med dans att göra. Om det inte tagit så otroligt mycket på mina krafter hade jag antagligen tyckt om det mycket mer.

Det fanns dock en sak som gjorde att jag dag efter dag orkade ta mig till balettakademien, trots den halvtimmes långa resan. Adam.

Att varje dag få hålla en stadiga handen, stirra in i de mörka ögonen och krama om den så bekanta kroppen fungerade som ett bränsle för mig. Det var delvis det som gjorde att jag gruvade mig så fruktansvärt mycket över att berätta sanningen. Jag var rädd att förlora allt det där och var fullt medveten om att han kunde reagera på ett sätt som i sådana fall skulle rubba hela förställningen. Det mest logiska och helt klart säkraste var att vänta till efter föreställningsveckan med att berätta för honom.

Solen lyste på våra så bleka ansikten när vi en dag gick från bussen mot balettakademien. Det var precis en vecka kvar till premiären och fjärilarna hade redan börjat bygga bo inom mig, jag var rent ut sagt livrädd. Jag höll Adams hand, kramade den hårt. Det syntes på honom att även han börjat få premiärsångest, det var som att han stelnat till en aning, hade svårt att koncentrera sig.

"Hur känns det?" frågade jag mest för att visa att jag faktiskt brydde mig. Jag gjorde ju faktiskt det.

Adam ryckte på axlarna och såg sedan på mig. "Som vanligt, nervöst."

Jag förstod precis hur han menade. Att vara nervös hade blivit vårt konstanta tillstånd. Direkt när jag vaknade på morgonen kunde jag känna hur det drog ihop sig i magen och sen på kvällen hade jag svårt att somna eftersom att inte kunde slappna av. Allt jag tänkte på var premiären och på vad som skulle hända om jag gjorde bort mig. Jag kanske skulle ramla eller tappa bort mig, det skulle ju förstöra hela stämningen. De i publiken skulle bli fulla i skratt eller bara bli otroligt obekväma och jag skulle tappa lusten på att ens fullfölja föreställningen. "Jag med."

Han drog i dörrhandtaget och lät mig gå före in i hallen. Vi möttes av Ida Pettersson som gick mot scendörren med en låda i famnen. Scenkläder Askungen stod det på sidan av lådan.

"Hej", sa jag snabbt mest för att jag kunde och log försiktigt när hon mötte min blick.

Hon rörde inte en min, nickade bara. "Hej." Svaret var så kort att det lika gärna kunnat vara en harkling. Hon försvann sedan in genom dörren som stängdes med en smäll efter henne.

"Ta inte åt dig", sa Adam och drog med mot scenen. "Hon är bara avundsjuk."

"På min roll eller på min pojkvän", sa jag menande och höjde ett ögonbryn. Svaret var antagligen både och.

Han himlade med ögonen och pussade mig sedan på kinden. "Vem skulle inte vara avundsjuk på dig? Du är bäst."

Trots att han sagt liknande saker så många gånger förut värmde det. Jag kunde inte nog många gånger få bekräftelse på att han faktiskt tyckte om mig, det var fortfarande mer eller mindre ett under.

Min klänning satt perfekt, på alla sätt. Smickrat kollade jag mig i spegeln och granskade varje centimeter av min kropp. Det fanns egentligen ingenting att klaga på, jag var ganska söt. Kanske var det nerverna som stärkte mitt självförtroende eller så var det tack vare Adam. Att varje dag få veta att man duger kan tydligen göra underverk.

Att träna förställningen med rätt kläder var en helt annan upplevelse. Det blev med ens mycket lättare att leva sig in i rollen, faktumet att vi även körde allt rakt igenom, utan avbrott, gjorde även saken annorlunda. Jag njöt av att vara på scenen, varje steg kändes så himla rätt.

Var gång som jag fick ta i Adam pirrade det i magen, när han lyfte upp mig svävade jag på moln. Jag kunde inte annat än älska mitt liv och allt jag hade. Jag var så glad att han var min och att just jag fått den rollen jag fått. Kanske hade jag bara en bra dag. Allt kändes i alla fall så mycket lättare. Det gjorde även att jag för första gången övervägde att på en gång berätta för Adam hur det låg till. Vad kunde gå fel?

Klockan tre lämnade vi tillsammans Balettakademien, hand i hand. Mina steg kändes lättare än någonsin förut, himlen var rosafärgad och solen var halvgömd bakom ett stort moln.

"Du verkar vara på mycket bättre humör idag än tidigare", sa Adam och log sött mot mig.

Jag nickade och kramade hans hand. "Det känns bra idag." Nästan.

Innerst inne visste jag precis vad jag var tvungen att göra. I och med att jag förstått vad jag hade och hur otroligt glad jag var över det kunde jag inte längre dölja någonting, jag var tvungen att berätta allt. Risken fanns att han skulle få veta på något annat sätt annars och det vore så himla mycket värre. Han kanske inte ens skulle bli sur om jag sa det på rätt sätt.

När vi stigit av bussen på min gata vände jag mig mot honom och tog ett djupt andetag. Just som han skulle säga någonting höjde jag handen och skakade på huvudet. "Jag måste prata med dig om en sak."

Hans ansiktsuttryck gick direkt från uppspelt till allvarligt. "Vad?"

Jag sparkade i gruset och mötte sedan hans blick, stirrade in i de mörka ögonen, insåg vad jag satte på spel men övertalade mig inombords att det jag skulle göra var det enda rätta. "Du måste lyssna på allt och tro mig. Okej?"

Adams ögon såg rädda ut, som om han redan ställt in sig på det värsta. Kanske var det klokt.

"Okej", började jag. "Jag och mamma var på middag hos några gamla vänner för några veckor sedan..."

Han sa ingenting under hela tiden jag berättade, stirrade bara rakt på mig, uttryckslöst. Ju mer jag sagt desto mer ångade jag att jag ens tagit upp ämnet. Självklart försökade jag situationen, upprepade många gånger att jag var påverkad av alkoholen och att jag egentligen inte minns så jättemycket. Det var delvis en lögn. Jag var alkoholpåverkad men än så länge kom jag ihåg det mesta som hänt. Allt för väl. Jag kunde fortfarande känna Emils läppar mot mina eller Samuels händer på mina kinder. Det gav mig gåshud, kändes så himla fel.

När jag berättat klart tittade jag på honom, väntade på någon slags respons. Ögonen var vattniga och munnen halvöppen, det syntes på honom att han tagit det på det sättet.

"Snälla, säg någonting", sa jag men kände hur rösten svek mig. Det som börjat som en så bra dag hade på bara några minuter vänts till den allra värsta, någonsin.

Adam skakade bara långsamt på huvudet och backade ett steg. "Jag vet inte vad jag ska säga, vet inte ens vem du är längre."

Frustrerat svalde jag och tänkte desperat efter, försökte hitta rätt ord att säga. "Det var inte meningen. Jag ville inte såra dig."

"Men det gjorde du", sa han och skakade återigen på huvudet. "Jag måste gå."

Det kändes som om någon stuckit en kniv rakt i bröstet på mig. Jag kunde inte annat än att tomt stirra framför mig medan han långsamt försvann ur synhåll.