Ett steg i taget

Kapitel 15

Faktumet att jag för bara några månader sedan känt starkt hat mot Adam var aningen skrattretande. Jag kunde inte på något sätt förstå varför eller förlåta mig själv för att ha dömt honom så ofattbart snabbt. Det var helt sjukt.

Faktumet att jag för tillfället satt vid hans köksbord och nyfiket såg mig omkring med en kopp varmt te i handen var någonting helt annat. Jag granskade de ljusblå tapeterna och de vita möblerna. Det var så. Nästan hela köket var vitt med blåa detaljer. Jag kunde inte tänka annat än att huset i allmänhet var väldigt instagramvänligt.

Stolarna vi satt på var helt i vitmålat trä och hade små gråa dynor på sig. De var förvånansvärt sköna att sitta på.

Adam betraktade mig under tiden jag såg mig omkring. Han la huvudet på sned och log. "Du är söt när du är nyfiken."

Jag rodnade och skakade skrattande på huvudet. Jag var inte söt. Det bara var så. Jag hade alltid avskytt mitt röda hår och fräknarna som ännu inte bleknat sedan sommaren.

Han ryckte på axlarna och tog en klunk av sitt te. "Jag tycker det i alla fall. Jättesöt."

Trots att det var andra gången han sa det var de omöjligt att inte rodna igen. Jag såg ner i den nu tomma koppen för att slippa ögonkontakt. Mitt liv hade tagit en sån skarp vändning sedan jag kom med i baletten. För bara några månader sedan var jag "Karla som satt och läste på rasterna", kanske inte ens det. Nu var jag "Karla som har en huvudroll i en balett" och "Karla som hör ihop med Adam, den där snygga killen som ingen kan slita blicken från."

"Vad fint ni har det", sa jag, mest för att bryta tystnaden.

Adam såg sig omkring och nickade. "Det är ganska fint."

Plötsligt slog mig tanken att han kanske inte ens såg det här huset som sitt hem. Kanske var det bara ännu ett hus, precis som alla andra. Jag fick en lust att slå armarna om honom och andas in hans doft, låta honom pussa mig i pannan och upprepa de där orden som jag just så uppenbart ignorerat. Du är söt.

Adam reste sig upp och ställde våra koppar på diskbänken. "Vad vill du göra?"

Det kändes omöjligt att svara. Jag bara stirrade på honom, tänkte på hur mycket jag tyckte om det bruna håret och de mörka ögonen, hur gärna jag ville stirra in i dem för evigt. När han frågande höjde ett ögonbryn tvingade jag mig tillbaka till verkligheten. "Jag vill se ditt rum."

Vi gick upp för en, surprisingly, vit trappa och gick sedan till höger in i genom en ganska bred dörr.

Adams rum var på sätt och vis likt vilket rum som helst. Rakt fram stod en vanlig en-och-tjugo säng och mot den högra väggen ett skrivbord med en laptop på. Han hade en stor fåtölj där det för tillfället låg en träningsväska och på golvet låg en grå, vävd matta. Det som egentligen förvånade mig var hyllan ovanför sängen. Den sträckte sig över hela väggen och var proppfull med diverse böcker och filmer.

Nyfiket gick jag fram till hyllan och läste på titlarna. Sagan om ringen, Harry Potter, Hungerspelen. "Gillar du att läsa?"

Adam rodnade och ryckte på axlarna. "Mest när jag var liten men visst, det händer att jag läser."

På något sätt fick det mig att tycka om honom ännu mer. Ju mer jag lärde känna honom, desto bättre blev han i mina ögon. Jag satte på mig på den svarta kontorsstolen och såg mig omkring en sista gång. "Det är fint. Verkligen. Mycket finare än mitt rum."

Adam skakade på huvudet. "Det är inte officiellt fören jag har sett det."

Han gick fram till mig och la sina händer på mina axlar. "Jag följer med dig hem imorgon?" Det var betonat som en fråga och jag nickade. Det innebar alltså att jag skulle tillbringa hela kvällen med att städa, massvis.

"Jag bjuder på bullar, lovar."

Han skrattade. "Ställ dig upp så jag kan krama dig."

Jag blev alldeles varm i magen när han sa det. Det var ungefär det sötaste någon någonsin sagt, så genomgulligt. Jag reste mig från stolen och la armarna om honom, lutade mitt huvud mot hans bröst. Vi stod så en stund och avbröts sedan av ljudet av en dörr som öppnades.

"Adam!"

Det var en flickröst som hördes. Förvirrat tittade jag på honom. Han skakade på huvudet och tog min hand. "Simone."

Vi gick nerför den breda, vita trappan igenom och möttes vid sista trappsteget av en liten flicka med brunt, lockigt hår. Det räckte henne ända till midjan. Flickan hade kristallblå ögon, blek hy och smultronröda läppar. Hela hennes utseende var väldigt "vampyr", på ett bra sätt alltså. Hon kastade sig i famnen på Adam vilket gjorde att vi tvingades släppa taget som varandras händer.

"Jag har saknat dig idag", sa Simone, som flickan hette, samtidigt som Adam åter igen ställde ner henne på golvet.

"Jag har saknat dig med sötis", sa Adam och strök henne över huvudet. "Har du haft en bra dag?"

Simone nickade och tittade sedan undrande på mig. "Vem är du?"

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. "Ehm..."

Som tur var kom Adam till min räddning. "Det här är Karla. Hon dansar i samma balett som mig och är verkligen jätteduktig."

Jag kunde rent av se hur ivern glänste i Simones ögon. Hon gick fram till mig och kände på mitt hår. "Du är jättefin. Ska du äta middag med oss?"

Mitt hjärta smälte. De blå ögonen stirrade rakt in i mina och de smultronröda läpparna var krökta i ett mjukt leende. Hon var verkligen hur söt som helst. "Jag vet inte riktigt."

Det blev precis så. När Adams styvmamma Erika, som hon tydligen hette, kom hem lagade hon köttgryta till allihopa och någon timme senare när Göran, Adams styvpappa, kom instaplande genom dörren satte vi oss alla vid bordet.

Det var en väldigt lätt stämning och jag kom på mig själv med att inte alls vara obekväm trots att jag inte riktigt kände någon i Adams familj. Simone frågade på om baletten, sa att hon ville följa med någon dag vilket Erika så snällt hon kunde avvisade. Jag fick berätta lite om mig själv för att sedan lyssna på medan de berättade om hur de hört om att man kunde ta emot ett styvbarn och på en gång gjorde en intresseanmälan. De lät så kärleksfulla när de pratade om Adam, det var fint.

Klockan halv åtta stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Adam stod bredvid mig och erbjöd sig gång på gång att följa med mig en bit på vägen. Jag tackade nej och gav honom sedan en varm kram, andades in hans doft en sista gång. Innan jag gick mot dörren tryckte han snabbt sina läppar mot mina och log sedan. "Vi ses."

Det gör vi.