Ett steg i taget

Kapitel 4

Dagarna fram till lördagen den tjugosjätte augusti kändes som en evighet. Den tiden jag spenderade i skolan gick främst åt till att planera. Planera ett nummer, tänka igenom varje rörelse så att den skulle bli perfekt. Så fort jag kom hem, från den allra första sekunden då jag stängt dörren bakom mig började jag repetera. Min iPod var redan inkopplad i vardagsrummets högtalare. Ett enkelt knapptryck och sen spelade den maffiga låten i högtalarna. Det var underbart, jag älskade det.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt. Solljuset lyste in genom fönstret och skapade mönster på väggen, linjer, prickar. Det var vackert.

Jag reste mig och gick ut i köket. En kastrull med hårdnad pasta stod kvar på spisen sedan kvällen innan. Stressen och allt förberedande av uttagningen hade tagit över vilket resulterat i att alla andra hushållsvanor som skulle göras glömdes bort. Det gjorde inte så mycket, jag kunde ta hand om det nu. Dels för att mamma skulle bli så stressad om hon vaknade och såg hur stökigt det var och dels för att dämpa min egen nervositet började jag städa undan. Jag ställde in alla tallrikar, glas och dylikt i diskmaskinen och tog sedan hand om gårdagens post. Tidningen lämnade jag på bordet men de flesta reklambladen fick en ny plats i pappersåtervinningen. Det kändes så onödigt att de skickade så mycket reklam som sedan bara kastades bort, ofta utan att läsas.

När mammas sovrumsdörr öppnades såg det helt acceptabelt ut. Hon log och gav mig en varm kram. "Vad du är duktig. Har du hunnit bli nervös."

Med en lätt stressad inandning nickade jag och gick sedan fram till kylskåpet. Eftersom att jag dansade så mycket brukade mamma köpa kvarg till mig. Hon insisterade på att jag behövde protein och att jag annars inte skulle kunna bygga några muskler. Hon menade väl. Portionsförpackningarna stod på översta hyllan och jag sträckte mig efter en slumpvald. Hallonsmak.

Mamma tog fram en kastrull och frågade om jag ville ha te vilket jag tackade nej till. Jag var inte hungrig, inte alls.

"Det vore bra om vi kunde vara i bilen kvart i elva så är vi där i god tid", sa mamma på sitt vanliga optimistiska sätt.

"Det blir bra", sa jag utan att egentligen bry mig. Vi skulle vara där i tid vilket som. Inte en chans att vi kom försent.

Halv elva stod mamma redo i hallen med handväskan över axeln. "Börjar du bli färdig?" frågade hon samtidigt som jag rusade från mitt rum till toaletten på jakt efter en hårsnodd.

"Aldeles strax."

Jag hade ett marinblått linne och ett par svarta hotpants på mig. Om jag skulle behöva en riktig kjol i uttagningen fanns det att låna på plats men det brukade inte vara nödvändigt. Tåskorna var nedpackade i ryggsäcken tillsammans med en vattenflaska och ett äpple. Jag satte upp håret i en stram hästsvans och sprang sedan ut i hallen igen.

"Vi kommer vara där en timme för tidigt", sa jag och sträckte mig efter mina vinröda converse. "Det känns lite onödigt."

Mamma skakade på huvudet. "Jag tror det kommer vara många där."

Väntesalen var tom när vi kom fram till balettstudion. Jag gick en bit framför mamma, irriterat och slog mig sedan ner på en stol. Det kändes nästan löjligt.

Mamma satte sig bredvid mig, hon la sin handväska i knäet och började rota efter sin telefon. "De kommer nog snart, de andra."

Kvart över öppnades ytterdörren. Det blonda håret var uppsatt i en knut och på sig hade hon en lila balettdräkt. Kanske den finaste jag sett. Ida Pettersson höjde handen i en vinkning och gick fram till oss. Hon och hennes pappa satte sig mittemot oss. Det kändes aningen obekvämt.