Ett steg i taget

Kapitel 23

Våra föräldrar satt nedsjunkna i den stora svarta soffan. Tv:n var på och på bordet stod en vinflaska samt en ask chokladpraliner. Jag slog mig ner bredvid mamma, lutade huvudet mot henne. Det kändes konstigt, som om hon redan visste. Självklart var det jag gjort fel. Både att jag druckit, alldeles för mycket och att jag kysst, inte bara en, utan två killar trots att jag hade en pojkvän var helt förskräckligt. Det var inte fören jag såg min mammas upprymda ögon som jag fattade det.

"Var det kul?" frågade hon och tittade glatt på mig.

Jag nickade och såg sedan på Therese och Martin som log.

Mamma sträckte sig efter ett vinglas och jag tittade frågande på henne. Hon höjde ett ögonbryn och tog en klunk av vinet. "Vad?"

"Men...mamma?" sa jag och ryggade bakåt. "Du kör."

Mamma skrattade och skakade på huvudet. "Det var så trevligt att träffas igen. Vi sover över, för att få mer tid."

Skeptiskt såg jag på henne men insåg sedan att det inte skulle hjälpa att säga emot. För det första satt andra människor omkring oss och jag ville inte skapa någon stel stämning. För det andra var skadan redan skedd, mamma hade redan druckit vin.

Emil föreslog att vi kunde se en film. Föräldrarna verkade ha så trevligt när de pratade, utan oss det vill säga. Vi slog oss ner i tv-soffan på övervåningen, en bra bit ifrån varandra. Eftersom att jag visste att det brukade kunna bli svårt att välja film överlät jag det ansvaret till honom. Det slutade med att vi såg en komedi som hette "Spy next door", mest för skådespelarens skull.

Ingen sa någonting under större delen av filmen, det var oerhört stelt. Försiktigt tittade jag på honom, såg hur det ryckte till i hans käke, som om han spände sig. Han vände blicken mot mig och höjde ett ögonbryn. "Vad tänker du på?"

Jag ryckte på axlarna och log lite. "På dig och mig och förr i tiden."

Han skrattade och nickade. "Det var tider det." Det kändes som att han menade det.

"Kan du inte pausa filmen. Så kan vi prata?" Det var egentligen det här jag velat hela kvällen. Jag hade velat våga prata med honom, säga allt jag kände och tänkte på.

Emil tryckte på stopp-knappen och stängde sedan av tv:n. "Är det någonting särskilt."

Generat tog jag ett djupt andetag och tittade på honom. "Har du tänkt någonting på mig? Sedan ni flyttade alltså."

Emil tittade ner i soffan och ryckte på axlarna. "Hur menar du?"

"Ja men alltså. Hur kände du angående att flytta och att lämna allt?" Jag ångrade redan att jag fört frågan på tal. Om han inte tänkt på mig ett dugg skulle jag bara se dum ut.

"Det var ju ganska länge sedan... Jag tyckte att det var jobbigt i början men sen accepterade jag det antar jag. Du då?" Han tittade åter igen ner i soffan för att undvika ögonkontakt. Det var ganska gulligt.

"Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag att det var jättejobbigt", började jag och suckade. "Jag tror att sjuåriga jag var kär i sjuåriga du. Om du förstår vad jag menar."

Emil skrattade och höjde ett skadeglatt ögonbryn. "Nu då?"

Jag fnös skämtsamt och log, la huvudet på sned. "Jag har en pojkvän. Han heter Adam och är verkligen jättebra."

Det syntes på honom att han verkligen inte var beredd på den vändningen. "Ojdå."

"Jag måste säga att jag skäms enormt mycket över hur jag betett mig ikväll. Det jag gjort är inte okej mot någon av er, inte under några som helst omständigheter. Jag är verkligen ledsen", sa jag snabbt och gömde huvudet i en kudde som jag hållit i knäet.

Emil skakade på huvudet och satte sig lite närmare, la en hand på min axel. "Det gör ingenting, verkligen."

"Är du säker?" frågade jag och tittade upp på honom, mötte hans blick.

"Helt säker. Jag tror bara att jag blev lite chockad när du kom in genom dörren. Du är verkligen söt", sa han och rodnade.

"Var jag inte det när jag var liten?"

Han skrattade igen och tog bort handen från min axel. "Jo, det var du men vi var så bra vänner. Jag hade inga tankar på att jag skulle vara kär i dig eller så. Inte då."

"Jag har trott i hela mitt liv att du är min enda, sanna kärlek", sa jag plötsligt och slog sedan händerna för munnen. Jag kunde inte tro att jag sagt det. Den tanken som bara funnits i mitt huvud. Den tanken som jag aldrig någonsin delat med mig av till någon annan var nu fri, ute i världen och helt officiell.

Han tittade frågande på mig. "På riktigt?"

"Ja", sa jag snabbt. "Men glöm det. Det var onödigt sagt. Det var nog bara någonting som lilla Karla hittade på, du vet barnsliga fantasier. Jag har ju pojkvän och du..."

När våra läppar återigen möttes kändes det om möjligt ännu bättre än den första gången. Trots att jag innerst inne visste att det var minst lika fel den här gången kunde jag inte annat än att kyssa honom tillbaka. Han flyttade sig lite närmare, la armarna om min midja. När jag sedan drog mig tillbaka skakade han på huvudet. "Förlåt."

På något sätt ville jag att han skulle be om ursäkt, trots att jag var minst lika delaktig men på samma gång kändes även det fel. Jag skakade istället på huvudet och log. "Det gör ingenting. Verkligen."

Din jävel. Din falska player. Din otrogna, äckliga idiot.

Han flyttade sig några centimeter från mig och ryckte på axlarna. "Vi kanske kan se klart filmen."

"Javisst."

Nästa dag, efter lunch, åkte vi hem. Helt ärligt kändes det som en befrielse. Den dryga timmen i bilen kändes som en evighet när jag gång på gång försökte ljuga ihop någonting trovärdigt nog som svar på mammas frågor.

"Vad såg ni för film hos den där Josef då?"

"Nån komedi. Jag vet inte vad den hette."

"Nä okej. Var det trevligt?"

"Ja. Jättetrevligt."

Mamma verkade inte ha märkt någonting, hur skulle hon ens ha kunnat göra det?

"Har du och Emil planerat att träffas nått mer?" frågade hon och tittade nyfiket på mig. "Ni verkade ju klicka jättebra."

Jag skakade på huvudet och riktade blicken ut genom fönstret. Visst hade vi klickat bra, bara lite för bra.