Ett steg i taget

Kapitel 24

                 

Det första jag tänkte på när jag vaknade på morgonen var datumet. Måndagen den 14e april, alltså precis en månad kvar till premiären. Jag satte mig upp i sängen, drog handen genom håret och tittade sedan på kudden till vänster om mig. De mörka ögonen syntes inte till, ögonlocken var slutna och munnen halvöppen. Det hördes svaga susande när han andades. Försiktigt petade jag med fingret på hans kind. "Adam?"

Han reagerade inte, såklart. Jag återupprepade rörelsen, gav honom en till chans att vakna på det "lugna sättet." När jag för andra gången inte fick något resultat insåg jag att något annat sätt skulle krävas. Mest för att jag kunde kastade jag mig över honom, kittlade så gott jag kunde. Det tog inte många sekunder innan han ryckte till och gjorde ett desperat försök att knuffa undan mig, förgäves. Hånfullt skrattade jag och la sedan armarna om honom, blev stilla. "God morgon."

Han pussade mig på kinden. "God morgon."

Det tog oss ungefär en timme och tjugofyra minuter att göra oss klara och gå ut mot bilen. Mamma hade insisterat på att få skjutsa oss. Vi hade börjat ta lokaltrafiken allt oftare vilket hon inte riktigt verkade tycka om. Kanske ville hon vara den där goda mamman som gjorde allt för sitt barn. Egentligen gjorde det mig inte så mycket att åka buss men om hon verkligen ville kunde jag inte tacka nej.

Vi båda satte oss i baksätet, dels för att det var tråkigt att sitta där själv och dels för att vi ville vara nära varandra.

"Hur går det med repet? Börjar det likna någonting?" frågade mamma ivrigt och tittade på oss genom backspegeln.

Jag nickade och såg på Adam. "Vi ska börja öva på scenen nu, försöka få ihop hela föreställningen." Jag lät aningen mer sansad än vad jag kände mig. Innerst inne var jag otroligt uppspelt och väldigt, väldigt nervös.

"Det är dels för att de som sköter ljud och ljus ska börja få någon tanke om hur det ska se ut", fyllde Adam i och jag nickade.

Mamma log. "Det låter ju hur kul som helst. Är ni nervösa eller känns det lugnt."

Jag motstod impulsen att ljuga för att verka säker. "Jag är nervös. Fast jag tror att det kommer gå bra."

Adam nickade medhållande. "Det är första gången vi ska vi visa hela vår baldans för alla andra. Det är mest det jag är nervös för."

"Fast den har vi väl tränat hemskt mycket på", sa mamma samtidigt som hon svängde in mot balettakademien.

"Jo, det är klart", sa han och skrattade. "Jag måste bara träna på att våga visa känslorna."

Jag knäppte upp säkerhetsbältet. "Var bara äkta, som du är när du ser mig", sa jag och skrattade. "Hej då. Tack för skjutsen."

Det var samma scen som jag dansat på under uttagningarna, precis samma scen. Ändå kändes den helt främmande. Det pirrade i magen när jag tog det första steget ut på det svarta golvet, stirrade ut längs de eviga raderna av stolar. Jag kramade Adams hand och lättade sedan på greppet, gick iväg en bit framför honom. Det var svårt att avgöra om jag var livrädd eller bara väldigt överväldigad. Hjärtat slog som hammarslag i bröstet, fick mig att tappa andan för en sekund. Kanske var det inte fören nu som jag faktiskt insett vad jag gett mig in på.

Plötsligt tändes ljuset i salen. Det som tidigare bara varit ett mystiskt mörker blev ytterligare stolsrader och den stora utgången syntes nu klart. Adam sprang ifatt mig, tog återigen tag om min hand och tittade mig sedan i ögonen. "Känns det bra?"

"Jag är livrädd."

Marie kom in på scenen med ett anteckningsblock i högsta hugg. Efter henne kom diverse dansare och övriga lärare. Alla såg väldigt nervösa ut.

"Det är väl lika bra att vi kör igång", började Marie och tittade på mig. "Jag tänker mig att vi kör allt rakt igenom och idag är det helt okej att stanna upp och ställa nödvändiga frågor om scenen och ljuset. Koreografin förväntar jag mig dock ska sitta." Jag nickade och de flesta gjorde detsamma.

Den dansen jag var mest nervös för var egentligen mitt solo. Den scenen där jag skulle visa min frustration över att jag inte kunde åka på balen, att min vackra klänning blivit sönderriven. Den krävde otroligt mycket känsla för att få någon effekt, jag var ju ensam.

Förmiddagen rullade på, vi hann ungefär en fjärdedel av föreställningen. Jag var med i de flesta scenerna så det blev inte så mycket vila, inte mer än när reserverna fick ta över ibland.

Efter lunchen var det direkt dags för min solodans. Nervöst väntade jag på sidan av scenen, intalade mig att det faktiskt bara var en övning, ingenting avgörande. När musiken startade rusade jag ut på scenen och gjorde en nästintill perfekt jeté. Jag väntade några sekunder, precis som jag skulle och fortsatte sedan med koreografin. Det kändes som att flyga, att i snabbt tempo röra sig över scenen, ta i. När låten tonades ner stannade jag upp och utförde sedan en grand plié. Nu var det dags för styvmodern som även kallades för den goda feen att göra entré. Jag kunde äntligen andas ut.

När jag kom hem den kvällen kände jag mig så gott som död. Istället att sätta mig vid köksbordet stormade jag bara ner i soffan och slöt ögonen, koncentrerade mig på att inte tänka alls.

Mamma satte sig bredvid mig, strök mig över kinden. "Har det gått bra idag?"

Jag nickade utan att öppna ögonen och gäspade. "Fast det är så fruktansvärt krävande."

Hon sa ingenting, satt bara tyst bredvid mig, var nära. Det gjorde ingenting. Hon förstod, det visste jag. Mamma förstod alltid.

Det var inte fören hon rest sig och gått ut i köket igen som jag faktiskt förstod varför jag var så otroligt trött i huvudet. Jag hade inte berättat för någon om vad som hände för några veckor sedan när vi var hemma hos Emil och hans familj. På något sätt visste jag att det nog var bäst så men innerst inne ville jag bara bli av med alla skuldkänslorna.

Det plingade till i telefonen och jag drog med fingret över skärmen, läste meddelandet.

Från Adam: "Jag hann inte säga det men du var sååå duktig idag. Älskar dig så mycket finaste du."

Jag svor för mig själv och la ner telefonen på soffbordet, slöt återigen ögonen. Han var perfekt.