Ett steg i taget

Kapitel 11

"Vad sägs om att jag kommer till Uppsala över höstlovet? Det funkar för mig."

Jag läste det korta meddelandet och stod emot instinkten att hoppa rakt upp av glädje. Snabbt låste jag upp skärmen och skrev ett svar. "Absolut! Måste dock kolla med mamma men ser ingen anledning till att det inte skulle funka. Pusspuss."

Senaste gången jag träffade Cornelia var i början av sommarlovet då jag åkte till Stockholm för att hälsa på henne. Vi gick på grönan och såg bio, värsta klyschan.

När jag kom hem samma dag satt mamma i soffan och pratade i telefon. Jag hörde på rösten att det var pappa i andra änden, som om hon ansträngde sig för att låta gladare än vanligt, lycklig. Hon ville kunna bevisa för honom att hon kunde få livet att gå ihop på egen hand. Försiktigt ställde jag ner väskan i hallen och tog av mig skorna. Så tyst jag kunde, för att inte störa, gick jag in i köket och öppnade kylskåpsdörren, tog ut den halva korvringen.

"Ja men det kanske är dags för dig att ta lite eget ansvar över det här. Ni håller på att falla isär totalt." Mammas röst blev plötsligt dämpad. "Hon har inte frågat efter dig sedan senaste gången hon hälsade på."

Pappa bodde i Sundsvall tillsammans med sin nya fru och hennes två barn. De var tio respektive sju år och trots att jag försökt på alla sätt, bjudit på glass, gett dem presenter när vi setts, kunde jag inte få dem att tycka om mig. Den äldsta, Ellen, var gnällig och tillbringade den mesta tiden framför en iPad eller tv:n. Hon gick aldrig ut och hade i princip inga vänner, av vad jag sett i alla fall. Albin, hennes lillebror, sa inte så mycket men hans kroppsspråk och ansiktsuttryck sa nog om hur han kände angående mig. Jessica däremot, deras mamma, tyckte jag om. Hon var glad och alltid trevligt, ville mitt bästa och verkade alltid uppskatta att jag kom på besök. Kanske hade hon dåligt samvete över att hon stulit min pappa och tagit med honom långt från mig eller så tyckte hon helt enkelt om mig med.

"Men snälla Jonas jag kan inte ta ett sådant beslut åt henne. Du får väl fråga själv."

Jag skivade upp korven och la i den kalla pannan, såg hur fettet visade sig i små ringar runt de tunna skivorna, äcklades en aning.

"Jag förväntar mig att du ringer ikväll. Visa att det här är viktigt för dig."

Besvärat såg sig mamma omkring, log lite mot mig och reste sig sedan ur soffan. Hon han just så pass börja nästa mening innan hon stängde den vita sovrumsdörren bakom sig. "Du verkar du inte ens vilja träffa henne."

Kanske var det så. Kanske tyckte han att det var skönt att slippa det här eländiga livet och istället börja om. Kanske njöt han av det okomplicerade livet i den nya familjen, att slippa ensambarnet Karla och hennes patetiska singelmamma som antagligen aldrig skulle träffa "den rätta."

Utan att mäta någon mängd hällde jag ner makaroner i okokt vatten. Det var fel men vem brydde sig?

De delarna av mamma och pappas samtal som jag lyckats höra irriterade och gnagde i mig. Det kändes helt plötsligt som om ingen ville ha mig. Mamma verkade ju onekligen vilja bli av med mig någon helg inom en snarare framtid. Varför?

I samma sekund som vattnet i den silvriga kastrullen började bubbla plingade det till i min mobil. Jag tog upp den och läste. Det var ett meddelande på facebooks meddelandefunktion "Messenger."

Adam Ekesjö: "Har du möjlighet att komma till studion ikväll?"

Jag förstod ingenting. Varför ville Adam att jag skulle komma till balettakademien?

I vanliga fall skulle jag ha frågat en massa frågor innan jag svarade men det var någonting som sa emot, fick mig att våga. "Visst. Vilken tid?"