Ett steg i taget

Kapitel 19

Jag tog lokalbussen in till stan på onsdagen. Cornelias tåg som skulle komma klockan två var två timmar försenat så jag passade på att fika med Adam. Vi hamnade på samma café som jag sett honom och Tina på vilket kändes ironiskt. Han hade ingen aning om att jag sett dem tillsammans men nu när jag visste att de varit som syskon såg jag henne inte längre som ett hot. För det var väl så jag känt?

Jag beställde en kopp te och en kanelbulle och han högg in på ett wienerbröd. Det var i princip folktomt inne på det mörka fiket. I ena hörnet satt en man med en cylinderhatt, det såg väldigt klyschigt ut. Några bord från oss satt ett par. De såg ut att vara i femtioårsåldern.

Jag insåg plötsligt hur otroligt lite jag egentligen visste om Adam, granskade hans ansikte.

"Har du haft många flickvänner?" frågade jag rakt ut.

Han stannade upp mitt i en rörelse och la tillbaka wienerbrödet på tallriken, höjde ett ögonbryn. Det tog några sekunder innan han svarade. "En. Men jag stannade så kort stund där så vi han bara vara tillsammans i två månader. Det betyder ingenting för mig nu."

Han var så ärlig, perfekt. Två månader. Det var kortare än vad vi varit tillsammans. Skulle han säga likadant om han flyttade nu? Att det här förhållandet aldrig betydde någonting för honom.

"Du då?" fortsatte han och spände ögonen i mig. "Hur många har du haft."

Jag skakade på huvudet. "Ingen." Trots att vi aldrig varit tillsammans kunde jag inte slå undan bilden av Emil som dök upp på min näthinna. Emil, killen som jag i hela mitt liv trott var min enda sanna match. Jag hade uppenbarligen fel.

Adam flinade. "Du ljuger. Jag ser det."

"Nej, jag lovar. Du är min första", sa jag med så mycket eftertryck jag kunde. Allt för att förtydliga att det verkligen var så.

Han tog min hand och tryckte den hårt i sin. "Och sin sista."

Trots att det verkligen värmde att höra honom säga det kunde jag inte riktigt tro det. Hur många träffade sin framtida man innan gymnasiet?

Det första jag såg var hennes platta, blonda hår och några sekunder senare det välkända leendet. Jag nästan flög upp från den hårda träbänken och sprang så fort jag förmådde fram till den blåögda flickan, slog armarna om henne. Hon släppte sin väska och kramade mig tillbaka.

"Fina, fina Karla", sa hon och la sina händer på mina kinder.

Jag rodnade men höll blicken stadigt på henne. "Jag är så glad att du är här."

Vi gick till bilen där mamma väntade. Så fort vi stängt dörrarna efter oss vred hon om nyckeln.

"Välkommen Cornelia. Hur är det med dig?" sa hon sedan och svängde ut från parkeringsplatsen.

Cornelia log. "Tack. Det är bara bra med mig."

Cornelia och mamma hade en ganska bra relation. Med tanke på hur otroligt mycket hon var hos oss förut var det svårt för dem att inte träffas och lära känna varandra. Det var någonting jag trivdes med, som gjorde det hela aningen mindre stelt.

När vi kom hem stängde vi in oss på mitt rum samtidigt som mamma började med maten. Cornelia satte sig på min säng och jag slog mig ner framför henne.

"Nu måste du berätta. Hur är livet i huvudstaden?"

Hon skrattade och ryckte på axlarna. "Det är bra. Livet flyter på."

Jag höjde ett ögonbryn. "Har du träffat någon särskild?" Det var alldeles för länge sedan vi hade ett riktigt deeptalk. Det kändes som om jag inte riktigt visste vem hon var längre.

"Nja, det finns en kille men det är ingenting mellan oss. Jag jobbar på det", sa hon med ett skratt och tittade sedan på mig. "För dig då?"

Faktumet var ju det att det faktiskt fanns någon men jag visste inte hur jag skulle säga det. Jag hade ju tidigare sagt till henne att jag hatade Adam. Min tystnad verkade dock säga nog.

"Det är någon!"

Jag skrattade och la huvudet i händerna.

"Berätta", fortsatte hon ivrigt. "Berätta allt."

Det var svårt att veta vart jag skulle börja. För det första skulle jag behöva förklara hela balettgrejen, ansökningarna och sen att det faktiskt var Adam jag var tillsammans med. Samma Adam som jag för några veckor sedan uttryckt rent hat mot.

"Han började på min skola och sen mötte jag honom under uttagningarna till baletten", sa jag trevande med blicken fäst i det vita överkastet. "Han fick den andra huvudrollen."

"Så ni dansar tillsammans? Vad romantiskt!"

Jag skrattade och skakade på huvudet. "Verkligen inte. Vi tyckte inte ens om varandra i början."

Cornelia tog en prydnadskudde i knäet och kramade den hårt. "Vad heter han?"

Jag funderade en stund. Hon skulle ju få veta vilket som. "Han heter Adam."

Till en början reagerade hon inte på det. Hon log och drog en suck, avundsjukt. "Adam är verkligen ett jättefint namn." Sen tittade hon plötsligt upp på mig med en chockad min, munnen halvöppen. "Men hallå? Adam?"

Jag nickade och slog händerna för ansiktet igen, försökte gömma mig. "Det är han. Den störiga killen." Fast han är underbar.