Ett steg i taget

Kapitel 20

Hon ville träffa honom, skapa sin egen uppfattning och visst gick jag väl med på det. Det skulle ju även innebära att jag fick träffa honom. Fina Adam.

Jag ringde honom på torsdagsmorgonen och två timmar sedan ljöd dörrklockan. Nervöst öppnade jag dörren, gav honom en snabb kram och vände mig sedan mot Cornelia som stod lutad mot väggen. Hon höjde huvudet i en nickning och kom fram till oss. Hennes blick var koncentrerad, granskande.

"Ska vi fika?" frågade jag för att avbryta den spända tystnaden.

Adam följde med mig in i köket och Cornelia kom strax efter. Vi hjälptes åt att plocka fram mackor och diverse pålägg, ett paket mjölk och ett annat med juice.

Det syntes på Adam att han tyckte att situationen var oerhört stel, det var som om han var på högspänn. Lugnande la jag handen på hans axel och log så äkta jag kunde. Det gick sådär.

När allt var klart satte vi oss vid bordet. Jag satt bredvid Adam och Cornelia mitt emot oss. Hon hällde upp ett glas juice och granskade oss sedan.

"Hur länge har ni varit tillsammans? Inte så länge va?"

Trots att jag förstod att hon bara brydde sig om mig och ville mitt bästa kunde jag inte låta bli att märka den undertryckta sarkasmen i henens röst. Som om hon inte trodde att vi skulle hålla ihop särskilt länge.

"Snart två månader", sa jag och tog Adams hand under bordet. Han kramade min tillbaka, gjorde mig varm inombords.

Cornelia nickade gillande. "Ni är jättefina tillsammans."

Jag hörde på sättet hon sa det att hon verkligen menade varje ord. Det fick mig att slappna av, åtminstone tillräckligt för att kunna bre en macka.

När vi fikat klart och Cornelia fått ställa ungefär tusen frågor angående vårt förhållande bestämde vi oss för att gå ut en stund, bara för att få röra på oss. Vi tog vägen förbi Adams hus mot stadsparken. För Cornelias skull kändes det fel att hålla hand. Jag skakade därför på huvudet när Adam greppade efter min.

"Jag saknar Uppsala ibland", sa Cornelia och tittade menande på mig. "Eller alltså, att bo granne med dig och sånt. Det är väldigt fint här."

Hon log vackert och drog den rutiga halsduken lite tätare om halsen. Hennes blonda hår fladdrade i blåsten och fick henne att se sagolik ut, jag avundades hennes fräkenfria hy.

"Jag saknar att ha dig här", sa jag som svar och skrattade. "Eller så är det kanske barndomen i allmänhet som jag saknar."

Hon skrattade och sparkade i höstlöven. De flög upp, fångades av vinden och virvlade runt innan de återigen föll till marken. Jag fick en impuls att fånga dem, rädda dem från den blöta asfalten men lyckades tygla mig själv. Det skulle bara se dumt ut.

"Okej. Sanning eller konsekvens", sa Cornelia och tittade ivrigt på oss.

Jag höjde frågande ett ögonbryn. "Här?"

Hon nickade och skuttade iväg några steg, vände sig sedan om så att hon gick baklänges, tittade på oss. "Jag börjar och du frågar Karla. Sanning."

Jag funderade en stund. "Okej. Tror du att du någonsin kommer flytta tillbaka hit eller är du liksom fast i Stockholm?"

Hon himlade med ögonen. "Tråkig fråga men okej. Jag tror inte att jag kommer flytta tillbaka. Hela min familj är ju i Stockholm nu."

Jag nickade besviket men insåg sedan att det bara skulle öka mina förhoppningar och krav på att komma in på samma gymnasium som henne.

"Okej, min tur att fråga", började Cornelia. "Adam, sanning eller konsekvens."

I den stunden var det som om jag åter igen kunde ana en skymt av den gamla Adam, den självsäkra killen som börjat på min högstadeskola.

"Sanning."

Cornelia funderade en stund och flinade sen. "Okej. Vad hos Karla vardet du föll för?"

Jag såg på honom att han blev tvungen att tänka efter men kunde inte klandra honom. Vad skulle jag ha svarat på samma fråga? Att han hade fint hår?

"Hon kändes så okomplicerad", sa han långsamt och tittade sedan på mig. "Som en trygg zon."

Jag smälte.

Senare samma kväll bestämde jag och Cornelia oss för att laga mat, överraska mamma med middag när hon kom hem från jobbet. Efter att ha kollat i kylen ungefär tre gånger bestämde vi oss för att en enkel tomatsoppa skulle funka fint.

Jag öppnade burken med krossade tomater samtidigt som hon letade fram en lagom stor kastrull.

"Han är jättefin", sa hon och stängde skåpluckan. Hon placerade den svarta kastullen framför mig.

"Jag vet. För fin för mig", sa jag och hällde ner tomatkrossen i kastrullen så försiktigt jag kunde för att det inte skulle stänka.

"Nejdå. Ni passar jättebra. Match made i heaven", sa hon och skrattade. "Först tyckte jag att han verkade vara en riktig med sen släppte det liksom."

"Jag tror att du ställde honom lite mot väggen. Kritiskt granskade alltså", sa jag snabbt som svar och hon ryckte på axlarna.

"Perhaps."

Tiden med Cornelia gick fort och rätt vad det var stod vi där på perrongen och väntade på tåget som skulle anlända 13:45. Jag gav henne en lång kram och höll sedan kvar händerna på hennes armar, tittade henne i ögonen. "Vi måste hålla kvar kontakten."

Hon nickade och log. "Men vi ses ju mycket nästa år, när du bor i Stockholm med mig. Ellerhur?"

Bara tanken gjorde mig yr. Det skulle vara en sådan omställning. "Då kan vi strosa på Götgatan tillsammans så ofta vi vill."

Hon pussade mig kinden och nickade åter igen. "Jag lovar."

Cornelia var inte världens lättaste person att ha att göra med, hon kunde tvärt om vara ganska komplicerad men om man kände henne var hon värd allt. En vän som henne var sällsynt och jag var så tacksam som kunde kalla henne min.

När det mörka tåget startade och rullade iväg från stationen kunde jag därför inte hålla tillbaka tårarna. Det kändes som att förlora henne, en gång till.