BAD GAME! (SWEDISH)

Kapitel: 32 Youtuber prank.

Izabellas'perspektiv:
Jag står där ivrigt med att gå ner till källaren. Jag hörde att Anton behövde min hjälp i hans röst. Men jag väljde att stanna och vänta på Zac. "BELLA!"hör jag Anton ropa ner ifrån. Jag nästan springer ner av reflex men redan ifrån trapporna känner jag någon konstig lukt. Mitt hjärta pumpar bara snabbare och snabbare. Vid sista trappsteget när jag tror att jag kommer se Anton så svimmar jag.

Vad hände?

Allt är helt mörkt. Man kan höra att det ekar. Jag antar väll att vi är i källaren. Är deetta en mardröm? Plötsligt öppnas dörren och ljus kommer in. Men det är något som dunsar ner. Anton. Han är helt blodig. Utan att veta vad som händer har jag skrikit och gråtit av chock. Zac som sitter bredvid mig försöker lugna ner mig. Men det funkar inte så bra. Då han själv inte vet hur han ska reagera. Han tar tag i mig och kramar mig så jag ligger i hans famn.

Jag kan inte fatta min bror. Är död.
Min fuckig ända bror. Den ända jag faktiskt har kvar i familjen. Den ända som alltid har stått vid min sida. Den ända som alltid har skyddat mig. Den ända som har älskat mig för den jag är.

Efter en halvtimmas skrikades och gråtandes så börjar det lugna ner sig.
Jag försöker tänka på något annat. Men hur fan ska man göra det? När sin döda bror är framför en? Sen kommer frågan. Kommer jag dö här inne?

"Zac jag är rädd...... Snälla säg att vi inte kommer dö här inne..... Za-c kommer vi dö här?"frågar jag skräckslaget. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så här rädd.

"Ta ett djup andetag. Jag kommer hitta ett sätt som får oss ut."säger Zac. Jag tar ett djupt andetag. Det lugnar mig lite. Med det som fortfarande oroar mig. Är att Zac svara inte på min fråga. Det betyder att det kan vara en chans att vi dör här.Jag hör hur trappan till källaren knakar. Förutom det hör man massor med skrik i övervåningen.

"Zac någon kommer."innan Zac hinner svara. Är det något som dunsar ner för trappan. Jag tar upp det och ser. En docka. Men inte en gullig en. Den har bara ett öga. Ingen mun och en kniv i magen.Jag skulle precis skrika. Då Zac tar sin hand och täcker den över min mun. Så det inte hörs.

"Shh, lugna ner dig. Vad som än händer där uppe. Ska inte komma ner hit." Jag hade inte tänkt på skriket i övervåningen. Vems skrik är det? Det kan inte vara någon av killarna då det är helt klart tjej skrik.  Eller så är det killarna som skriker som tjejer.Man kan plötsligt se en siluett. "Gå och göm dig. Och om du hittar en chans. Bara spring."

"Men..... Du... Da?"försökte jag säga så snabbt jag kan utan att snyfta.

"Bara spring så fort du ser en chans." Jag nickar osäkert och gömmer mig bakom en stor fåtölj som jag inte har märkt för en nu. Jag kollar på Zac som tar något från hans byxor. Pistol? Men just nu tänker jag inte så mycket om det. Jag känner hur hjärtat pumpar och hur räddare och räddare jag blir. Ju närmare slutet av trappan personen kommer så kan man se lite av personen. Man kan se tydligt att det är en kille. Då kroppsbyggnaden är välbyggd. Inte för att tjejer inte kan vara stora och välbyggda.Tillslut ser jag vem det är. Och jag nästan tittar av chock. Vilket Zac också gör då han skjuter med pistolen åt ett helt annat håll.

"Ni blev precis prank'ad." Säger Adam med en kamera i handen. Dem andra alltså Linus Ethan kommer fram bakom Adam.

"Låt mig bara säga att jag inte tyckte om idén."säger Ethan.

Det är som att Zac står i chock en stund. Vilket jag helt klart gör just nu.
Hur kan dem ha kunnat se mig gråta men ändå inte göra något. Jag visa mig svag. Vilket jag så gott jag kan har viljat undvika.