Innan 00:00 || O.r

Tretton

När jag äntligen hade stannat befann vi oss på ett berg med havsutsikt. Jag hade varit här förut och brukade gå hit för att rensa tankarna när jag hade tid. Platsen var vacker och vågorna som slog kraftigt mot bergsvägarna fick en att backa från kanten av rädsla att trilla ner. Men jag gillade det på något sätt, känslan av att vara precis vid kanten mellan levande och död.
"Varför sprang vi?", frågade Omar flåsandes och kollade undrandes på mig. Jag lät blicken gå från honom och ut över havet. Efter en stunds tystnad bestämde jag mig för att berätta.
"Jag tror jag såg min mamma och syster", orden kom ut tyst men ändå hörbara. Ett flämt lämnade hans läppar och jag vred på huvudet för att rikta uppmärksamheten på honom.
"Men varför gick du inte fram?", frågade han förvånat och kollade konstigt på mig. Jag log sorgset åt honom.
"Om det ändå var så lätt", orden som lämnade mina läppar fick honom att kolla fundersamt på mig. Det såg nästan ut som om han försökte klura ut något. Situationen fick mig nervös och jag började flacka med blicken.
"Vad menar du?", sa han allvarligt. Jag log lite åt hur söt han såg ut när han var allvarlig innan jag svarade.
"Ibland är det bättre att inte vara så frågvis", orden lämnade mina läppar med lätthet och leendet han gett mig tidigare satt kvar.