Innan 00:00 || O.r

Trettiotvå

Ett MÅSTE är att lyssna på 🎧 River flows in you- Yiruma🎧

Felix styrde stegen mot Omar för att lossa tejpen från hans mun. Med ett ryck slet han bort tejpen och Omar gnydde till. Han gav Felix en sårad blick och jag förstod honom, för de hade varit bästavänner ända sedan barnsben.
"Vem väljer du?", frågade Felix utan att bry sig om Omars sårade blick. Omar kollade på mig och tog ett djupt andetag.
"Jag väljer m-mig", sa han sedan med hes röst och tårarna rinnandes ner för kinderna.
"Nej, s-snälla jag g-gör vad som helst", bad jag snyftandes.
"Skjut mig", sa jag med darrande röst och kollade in i Felix ögon.
"Keela, lyssna på mig", sa Omar allvarligt och sökte min blick.
"D-det blir b-bäst såhär", sa han med grötig röst. Jag skakade hastigt på huvudet.
Felix riktade pistolen mot Omar och jag såg rädslan i Omars ögon. Jag slet mig ur killens, som höll i mig, grepp och kastade mig i Omars famn. Ignorerade smärtan som bultade i midjan.
"S-snälla lämna m-mig inte", viskade jag i hans öra och höll om honom hårt. Lät mina tårar blöta ner hans tröja.
"Omar?", frågade Felix och syftade på vem som skulle ta skottet.
"Mig, skjut mig", sa han och jag kved till mot hans axel.
"Omar nej", viskade jag bedjandes.
"D-det blir bäst s-såhär", sa han och jag förstod inte alls vad han menade. För inget skulle någonsin bli bra igen utan honom.
"Ett...två", jag hörde ett litet klick och förstod att Felix hade fingret på avtryckaren. Mitt grep kring Omar hårdnade och han strök sina händer över min rygg.
"J-jag älska-r d-dig", snyftade han.
"Tre", ett skott ekade i rummet och jag kände hur Omar föll ihop i mina armar medan jag stupade ner på knä. Jag såg hur blod sipprade ur hans tinning och bildade en pöl på golvet.
"Nej nej nej..", viskade jag förtvivlat medan tårarna rann som aldrig förr och min andning var trög och oregelbunden.
"O-Omar snälla s-svara", sa jag förtvivlat och skakade om hans livlösa kropp.
"L-lämna mig i-inte", grät jag och gömde ansiktet i hans bröstkorg.
Jag hörde hur någon satte sig bredvid mig.
"Herregud vad har jag gjort?", det var ingen tvivel på att det var Felix rösten tillhörde. Med mörka ögon kollade jag upp på honom medan tårarna fortfarande rann ner för mina kinder.
"Du fucking mördade honom, du mördade din fucking 'bästavän'. Psykopat", fräste jag hatiskt och kände hur hatet blixtrade inuti mig. Försiktigt lyfte jag bort Omar från mig och gick fram mot Felix som ställt sig upp. Han backade skrämt in i väggen och jag ställde mig nära. Njöt av att han verkade vara rädd för mig. Jag slog till honom tvärs över kinden. Plötsligt blev ett slag till tre och tre blev till tio. Jag matade på med slag och trots blodet som forsade från hans ansikte här och var slutade jag inte. Det fanns bara en tanke i mitt huvud och det var att han skulle dö. Dö, dö, dö.
Plötsligt tog ett par starka armar tag om mig och drog mig ifrån Felix.
"Ey ring ambulansen innan han förblöder", sa killen bakom mig till den andra killen.
Jag fäktade med armarna och revs för att komma loss från han som höll fast mig. Men förgäves, hans grepp var stadigt och han var mycket starkare än mig. Till slut rann orken av mig och jag blev slapp i hans grepp. Jag snyftade till och lät ett plågat läte lämna mina läppar medan smärtan åt upp mig inifrån.

"K-kan du s-skjuta mig m-med?", bad jag grötigt åt han som höll i mig. Han ryckte till av mina plötsliga ord innan han snurrade runt mig och kollade in i mina mörka ögon. Den här gången var de inte mörka av hat, de var mörka utav sorg.
"Vännen", sa han sedan medlidsamt och drog in mig i en kram. För ögonblicket brydde jag mig inte om vems famn jag var i, jag lät honom bara hålla om mig och jag lät mig själv gråta mot hans axel tills svarta prickar började dansa över mitt synfält och jag bad snälla låt mig dö innan jag föll ner i mörkret.

Oklart slut osv, suger på att skriva "dramatiskt"