Innan 00:00 || O.r

Tjugosju

Jag drog häftigt på andan.
"Omar?", sa jag chockat.
"Var det Omar som stoppade in chippet också?", frågade jag och höll andan. Ville egentligen inte höra.
"Nej", sa han och skrattade lätt. Jag andades ut och kände hur en lättnad la sig över mina axlar. "Det var jag, men jag gjorde nästan så att du förblödde", sa han obrytt och jag gav honom en kall blick. Ibland undrade jag om killen hade något medlidande över huvudtaget.
"Du är sjuk", fräste jag åt honom men han skrattade bara lågt åt mig.
"Nog med skitsnack", sa han och klappade ihop händerna.
"Några frågor?", sa han sedan. Jag tänkte efter en stund.
"Ja", sa jag sedan. Han gav mig en nick att fortsätta.
"Varför vill du hjälpa mig helt plötsligt?", sa jag och kollade fundersamt på honom, visste att jag inte kunde lita på honom.
Han suckade.
"Men för att, varför inte?", sa han drygt. Jag granskade honom medan han kollade otåligt på mig.
"Hur hade du tänkt få ut chippet då?", frågade jag. Han flinade smått.
"Följ mig", sa han och började gå längst strandkanten. Jag stod kvar ett tag och funderade på om jag skulle följa efter eller inte men bestämde mig ganska snabbt för att följa efter.
"Men Omar då?", frågade jag och sprang ikapp honom.
"Honom ringer vi senare", sa han. Jag nickade svagt, fick en känsla av att han ljög men sa inget.
Efter ett tag blev det en mer bergig (?)väg och jag snubblade fram.
"Hur kom du egentligen in på vårt hotellrum?", frågade jag och hoppade över till nästa klippa. Han skrattade lätt men svarade inte.
"Hallå?", sa jag och stannade tvärt.
"Kom nu", sa han och ignorerade de jag just sagt. Jag knep ihop munnen och vägrade röra mig. Han suckade.
"Fine, jag klättrade in genom balkongen. Kom nu", sa han och fortsatte gå. En rysning av obehag gick genom min ryggrad när jag tänkte på att han varit inne i vårt hotellrum när vi sov.

Kort kapitel as always ahahha, förlåt inget hände i kapitlet men det händer förmodligen mer i nästa ;)