Innan 00:00 || O.r

Trettiosju

Jag kände hur all ilska rann av mig och jag stirrade på henne. Omar? Nej jag måste ha hört fel, klart att det inte var Omar. Omar var död.
"Va?", viskade jag. Jag kan inte ha hört rätt.
"V-vad sa du att han h-hette?", min röst darrade och hon kollade smått oroligt på mig.
"Omar", sa hon sedan och jag lovar att mitt hjärta hoppade över ett slag eller två. Sen gick allting fort, ett glädjetjut lämnade mina läppar och jag slängde mig i hennes famn med tårarna rinnandes ner längst kinderna.
"S-så han l-lever?", snyftade jag fram och kramade om henne hårt. Hon skrattade lätt.
"Ja det gör han. Kom så ska du få träffa honom", sa hon och ställde sig upp. Jag kastade fort av mig täcket och kom stapplandes efter henne. Vi gick ut genom korridoren och jag drog droppställningen efter mig. Vi passerade dörr efter dörr och mitt hjärta slog hårdare och hårdare. Tillslut stannade vi framför rum 227 och hon öppnade dörren som hon sedan höll upp för mig. Med osäkra steg gick jag in i rummet. Genast såg jag Omars perfekta gestalt ligga i sjukhussängen. När jag såg honom blev leendet med ens större och jag kände hur glädjetårarna vällde över. Jag sprang de sista stegen fram till honom och han kollade förvirrat mot mig men när han såg att det var jag sprack han upp i ett stort leende.
"Keela", viskade han.
Jag kastade mig i hans famn och grät tyst mot hans axel. Drog in doften av honom.
"Du lever", viskade jag och kramade om honom hårt.
"Jag lever", sa han hest. Han lever, han lever faktiskt.

Rörigt hahah❤️