Fools » foscar

twentynine

O S C A R

Att gå hand i hand med Felix över Plattan, det kändes konstigt. Samtidigt som det kändes konstigt kändes det rätt.

Fasaden som jag hade haft på mig, fasaden som hjälpt mig att flytta undan mina känslor för Felix, den hade jag helt tagit av mig. Visst var jag fortfarande mig själv, men det var ju självklart att jag brydde mig om Felix.

"Jag tänker bara på Ogge när vi är här", mumlade han och vände blicken från våra sammanflätade händer till mitt ansikte.

"Felix baby, snälla sluta tänka på ditt psykbryt till expojkvän", frustade jag.

"Förlåt Oscar, jag har bara svårt att sluta tänka på honom", suckade han.

Jag stannade upp. Satte två fingrar under hans haka. Drog med ena handen på hans kind.

"Ett tips vännen, prata inte om ditt ex inför din nuvarande pojkvän", flinade jag.

"Förlåt igen, allt känns bara så nytt", mumlade han rodnandes. "Att ha någon som älskar mig på riktigt, jag är inte van vid det."

Jag skrockade lågt och drog med mina fingrar över hans smala läppar. Han såg på mig med ett gulligt leende.

"Du är mager Felix, äter du som du ska?" frågade jag med en orolig röst. "Det känns som att du är dålig på att äta därhemma."

"Jag är bara inte hungrig", försökte han och vek undan med blicken.

"Du måste äta hjärtat, jag vill inte att du blir sjuk", försökte jag.

Han suckade och drog sig ur mitt grepp. Han korsade armarna fram på bröstet och såg på mig med en lite irriterad blick.

"Jag bryr mig om dig, Felix!" utbrast jag. "Det är inte hälsosamt att du är så liten."

"Sluta", muttrade han.

Jag försökte röra hans ansikte, men han slog bara bort mina händer igen. Jag suckade tyst. Han stod några meter ifrån mig och skakade nästan.

Plötsligt såg jag hur han stelnade till. Han öppnade munnen, men stängde den lika snabbt. Jag rynkade pannan medan jag långsamt vände mig om.

"Enestad", hörde jag en arg röst säga.

Rösten som jag så väl kände igen, och helst slapp höra. Jag vände mig åt höger - därifrån jag hade hört rösten. Han satt där, mitt i trappan.

Långsamt reste han sig upp, gick mot mig. Jag satte nästan saliven i halsen. Jag kunde nästan höra hur Felix skakade.

"Felix, spring!" ropade jag åt honom. "Spring härifrån nu!"

Han började springa, men han sprang inte bort från Ogge - utan mot honom. Ogge satte ut benet som ett krokben mot honom, som han såklart föll för. Han föll ner framstupa på asfalten som var alldeles full av grus. Han kved till och vred sig av smärta.

"Det är dags att betala, Enestad", sa Ogge istället och knäckte sina händer.

"Betala vadå?" frågade jag förvirrat.

Han stod bara några meter ifrån mig. Ett äckligt flin fanns på hans läppar. Han tog tag i min tröja och drog mig intill sig.

"Kommer du ihåg på den tiden vi fortfarande umgicks? Kommer du ihåg första gången jag fick dig att testa på hasch? Kommer du ihåg första gången vi blev påkomna? Kommer du ihåg hur mycket av våra liv som vi förstörde?" spottade han mig rakt i ansiktet. "Jag vill ha en betalning för allt du gjort, allt du förstört."

"Jag kan ju för i helvete inte betala för att jag förstörde ditt liv", fräste jag kaxigt till svar.

Vart min kaxighet kom ifrån hade jag ingen aning om. Jag visste att inget slutade bra i hans sällskap.

Sekunden efter jag hann tänka efter så kände jag hur hans knytnäve träffade mig rakt i ansikte. Hela mitt huvud började dunka och jag flög baklänges. Han gick fram till mig och satte sig mitt på mig.

"Vad vill du ha!?" väste jag ur mig.

Jag spottade ut det som fanns i min mun och såg hur en liten blodfläck samlades på min vänstra sida.

"Jag vill ha Felix", sa han. "Och jag vill att du försvinner."

"Bättre lycka nästan gång, Molander", svarade jag spydigt.

Han skulle precis slunga näven mot mitt ansikte igen när jag hörde en rädd röst skrika bakom oss.

"Lämna honom ifred!" skrek ingen mindre än Felix bakom oss.

Vi såg båda två på honom. Han såg livrädd där han stod - bara några meter ifrån oss. Tårar låg över hans ansikte, precis som blodet som forsade ur hans röda näsa.

"Du har inget med det här att göra, Felix", fräste Ogge hårt åt honom.

"Det har jag visst", sa han med bestämd röst - som även den skakade. "Oscar är min pojkvän."

-

dun duN dUN DUN!!
(Började tänka på Josh Dun från Twenty One Pilots när jag skrev det där haha)

Har jag någonsin berättat att delen av min stad där jag bor ligger på topp tre mest kriminella i hela min stad? Om inte, nu vet ni det.

Vad ska ni hitta på idag då? Eller mer relevant, hur mår ni?

Om ni inte skulle må så bra, och skulle vilja prata med någon så finns jag här! Om ni mår bra men ändå vill prata finns jag ju såklart också!!

Jag mår lite illa, men förutom det så mår jag nog ganska bra. Idag ska jag springa runt huset som en yr höna för att kunna packa då jag äntligen åker till Skåne imorgon!!
(Nej jag tänker inte sluta tjata om det)

(Rösta och kommentera för mer <3)

Hoppas ni får en fin dag och att ni mår bra! Ni är bäst, puss och kram ❤