Fools » foscar

thirtysix

F E L I X

Jag sprang så långt som mina ben bar mig. Tillslut kunde jag knappt röra mig mer. Jag föll ihop till hög mitt på marken. Drog armarna om mina ben. Slutade inte skaka. Tårarna gled fortfarande hejdlöst från mina ögon.

"Förlåt Oscar", viskade jag tyst för mig själv med darrig röst.

Jag satt i flera minuter och försökte få mina hyperventilerande andetag att återgå till det normala. Drog handen igenom håret som hade fastnat i mitt alldeles blöta ansikte. Försiktigt ställde jag mig upp på darriga ben. Kände hur yrseln snabbt nådde mig. Ett stönande lämnade mina läppar och jag väntade ett tag med att ta nästa steg.

Det tog alldeles för lång tid för mig att släpa fötterna efter mig och gå till höghuset. När jag äntligen stod där utanför tog jag några djupa andetag innan jag öppnade porten för att kliva in.

Mitt hjärtas rytm hade sakta bromsat ner, det kändes nästan som att det hade stannat innanför bröstet på mig. Mina andetag var fortfarande svåra att ta. Jag var tvungen att hålla hårt i räcket på stentrapporna medan jag hasade mig upp.

Jag visste mycket väl att det sättet jag betedde mig på mot Oscar inte var okej. Han visste säkert vad som var bäst för mig, men jag var för feg för att inse det. Jag ville inte ha hans hjälp, jag ville inte känna mig som ett barn som alltid behöver ha sina föräldrar i närheten. Hittills hade jag klarat mig utan föräldrar, varför skulle det inte kunna fortsätta på det viset?

Tillslut kravlade jag äntligen in mig till lägenheten. Fick syn på Oscars siluett ute på balkongen. Cigarettröken sträckte sig enda bort till mig. Jag gled ner med ryggen mot ytterdörren. Försökte samla mig. Han verkade ha upptäckt mig då han fimpade cigaretten och nästintill sprang in i lägenheten igen. Satte sig ner på huk när han var bara någon meter ifrån mig.

"Felix?" sa han med lugn röst.

Jag satte händerna för ansiktet och skakade bara på huvudet. En försiktig suck lämnade hans läppar och jag kände hans stora händer hålla i mina handleder för att få se mitt ansikte.

"Felix, snälla, jag vill bara hjälpa dig", försökte han. "Du vet att det inte kommer hjälpa om du bara sitter och tycker synd om dig själv."

"Det gör jag inte", viskade jag.

"Men ställ dig då upp, låt mig få prata med dig, allt jag vill är att få dig att må bra", sa han med lite bestämdare röst. "Men du vägrar ju att förstå det."

"Sluta", mumlade jag tyst, nästan lite för mig själv.

"Nej Felix, du ska sluta. Du ska inte bara ligga och gråta för att allt är åt helvete, för att du tycker att du är värdelös och allt sådant. Du ska kämpa emot problemen", sa Oscar med brysk röst. "Du vet att allt blir sämre om du tänker så. Du ska inte tycka synd om dig själv och klaga för att andra ska komma och springa runt dig som hundar för att pyssla om dig, du måste ju göra någonting! Varför förstår du inte det?!"

"Du behöver inte sparka på någon som redan ligger ner, Oscar", sa jag med lite högre – dock väldigt darrig – röst och drog bort händerna från ansiktet för att se på honom.

Han tittade förvånat på mig. Hans armar hängde nu vid sidorna av hans kropp, hans mun var vidöppen och ögonen stirrade på mig.

Snabbt – alldeles för snabbt – reste jag mig upp. Jag kände mig alldeles yr – men försökte ignorera det. Tog bestämda steg mot vardagsrumsbordet där ett cigarettpaket och en tändare låg. Greppade tag om det innan jag gick ut mot balkongen. När jag väl stod där ute och precis placerat en cigg mellan läpparna för att tända på den så kände jag hur Oscar tog ett hårt tag om min axel och vände mig mot honom.

"Och vad tror du att du håller på med?" fräste han.

"Vad ser det ut som?" snäste jag till svar medan jag satte på lågan på tändaren.

Tog ett djupt bloss av cigaretten och blåste ut röken mot honom. Han stod med en arg blick i ansiktet medan han såg på mig.

"Du borde inte röka", sa han enkelt. "Det är inte bra för dig."

"Du bestämmer inte över mig", svarade jag nonchalant.

"Det kanske jag inte gör, men jag är din pojkvän och jag vet vad som är bra och dåligt för dig", sa han med lite irriterad röst. "Så släpp ciggen, du måste börja förstå."

Direkt försvann den mörka blicken i hans iris. Istället blev hans blå ögon bedjande. Hans gulliga uttryck fick cigaretten att snabbt falla ner mellan mina fingrar, vilket fick honom att hårt trampa på den. Sekunden efter la han händerna om mitt ansikte, drog sig närmare mig.

"Låt mig få fixa dig", mumlade han och tryckte sina läppar mot mina.

-

ALLTSÅ JAG HAR SÅ MYCKET PANIK?!?! Jag har inte haft ett bra skrivflow på jättelänge, visst jag har två fanfics som klara för att publiceras men efter det??? Jag vet inte vad jag ska göra, skulle ni klara av att vänta eller något?

Okej, nu har jag fått ur mig det. Hur mår ni? Vad ska ni göra idag?

Jag mår bra och ska typ inte göra någonting alls idag haha...

Igår träffade jag en kompis jag inte sett på hela lovet och det var kul, vi strosade runt här där vi bor på kvällen och pratade om allt möjligt...

Jag vet inte vad mer jag ska skriva, haha.

Kommentera och rösta så blir jag glad, för när ni är tysta är det som att jag pratar med mig själv :(

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤