Fools » foscar

epilog

O S C A R

"Kom igen Felix, vi har ju bestämt hur länge som helst att vi ska göra det här", suckade jag och tog tag i hans arm.

Försökte med all kraft jag hade att dra ur honom ur sängen. Men han låg bara kvar och skakade på huvudet.

"Jag vågar inte, Oscar", mumlade han till svar. "Jag är inte redo."

"Det har gått ett och ett halvt år sedan han dog, ett år sedan begravningen som vi inte ens var på", svarade jag med lite bestämdare röst. "Vi ska bara åka till hans grav, inget mer. Du kommer ju inte behöva träffa honom."

"Du har rätt", muttrade han.

Självmant reste han sig ur sängen. La sin hand i min. Vi vandrade mot hallen. Drog på oss ytterkläder och skor innan vi gick ut.

Hans grav var verkligen inte på någon kyrkogård, det hade bara varit fel och konstigt. Han var inte religiös på något sätt, han hade inte ens haft en riktig begravning. Det hade bara varit några som hade stått honom närmast som hade fått tag på hans aska, så hade de samlat ihop massor med folk. De hade gått till en liten strand där de hade strött ut askan och tagit ett sista farväl.

Felix och jag hade inte varit där, han hade gång på gång sagt hur rädd han var, att han inte var redo. Precis som nu. Men jag tänkte inte ge mig, han behövde få säga ett sista hejdå, även fast människan i fråga hade skadat honom så otroligt mycket ville jag att han skulle få säga hejdå till honom.

Stranden – som jag faktiskt inte skulle kalla en strand – låg inte alls långt ifrån där jag och Felix bodde. Vi kunde gå dit utan besvär.

Jag kände hur Felix svettades om handen som jag höll i medan vi gick. Han gick med stela rörelser och flackade med blicken. Tillslut stannade jag och ställde mig framför honom.

"Skärp dig", sa jag bestämt. "Vi kan bara titta på den dåligt egengjorda graven och sedan gå, inte mer än så."

"M-Men", började han. "Det känns så fel och konstigt. Jag kan inte förstå att han är död."

Jag suckade. Tryckte snabbt mina läppar mot hans. När kyssen avslutades så såg jag på honom med huvudet på sned.

"Du klarar vad som helst Felix, det är konstaterat", sa jag bestämt. "Vi är ju så nära rätt ställe, vi går bara så vi får det överstökat."

Han nickade sakta. Jag tog ett tag om hans varma hand och började gå igen. Tillslut kom vi äntligen fram. Felix drog efter ett djupt andetag, slöt sina ögon. Vinden fläktade i hans ansikte. Han var vacker. Försiktigt ställde jag mig bakom honom. La armarna om hans midja och hakan mot hans axel. Kysste hans kind lätt.

"Det här känns så rätt, men ändå så fel", yttrade han sig tillslut och slog upp sina gröna ögon.

"Hur menar du?" frågade jag förvirrat.

"Det känns så rätt att det är dig jag står med här, att det är dig jag spenderar all min vakna och sovande tid med, att det är med dig jag är trygg och att det är du som gör mig glad", mumlade han tyst. "Men ändå känns det så fel. Ogge är inte vid liv, människan som har tagit hand om mig i så många år, även fast han skadat mig både psykiskt och fysiskt så var han en sådan stor del av mitt liv."

Jag tryckte mig närmare honom och suckade tyst.

"Var", sa jag sedan.

"Va?" mumlade han och vände sig tvärt om.

Jag drog med handen över hans högra kind. Lät ett leende leka på mina läppar.

"Du sa att han var en sådan stor del av ditt liv, inte att han är. Har du kommit över allt som har hänt?" frågade jag.

Han stirrade på mig med öppen mun. Det var som att han försökte förstå vad han hade sagt. Som att orden bara hade ploppat ur utan att han hann tänka efter.

"Jag, jag tror jag börjar göra det", sa han efter en stunds tystnad.

Tillslut log han med. Det fick mitt leende att bre ut sig. Jag la återigen armarna kring hans midja. Lät mina läppar smaka på hans, bara för en stund. Hans vackra ögon stängdes, men jag brydde mig inte om att stänga mina. Jag ville bara granska hans vackra ansikte. När kyssen avbröts vände han upp ansiktet mot himlen.

"Hejdå Ogge", viskade han tyst.

Sekunden efter vände han ner blicken mot mig igen. Ett leende låg över hans läppar. Hans leende fick mitt hjärta att börja rusa iväg.

"Hur känns det?" frågade jag.

"Det känns bra", svarade han. "Jag är redo för framtiden, allt dåligt är bakom mig."

Han la sina händer på mina armar. Såg mig länge in i ögonen, så längde så att det nästan blev lite läskigt. Men jag struntade i det.

"Jag är glad över att jag föll för en idiot", sa jag med retsam ton.

"Det är ju ändå bara idioter som faller för mig ändå", svarade han med samma ton.

-

SHIT JAG GLÖMDE HELT BORT ATT DET VAR EPILOGEN JAG SKULLE PUBLICERA IDAG!!

Tack, tack, tack till alla er som har läst, kommenterat och röstat - det betyder verkligen allt! Det är tack vare er som jag fortsätter även fast jag ibland känner att det inte är något vits. Jag kan inte med ord förklara!

Ni är verkligen bäst. Ni är så smälla, så underbara.

På tal om er, hur mår ni? Jag hoppas att ni mår bra, för ni förtjänar det!

Hoppas ni får en fin dag! Så ses vi i nya fanfics i framtiden, puss och kram ❤