Fools » foscar

thirty

F E L I X

Hela min kropp skakade. Tårar gjorde min syn alldeles suddig. Jag kände smågrus i näsborrarna som var fyllda med blod.

Allt jag ville var att leta upp någon pinne – eller egentligen vad som helst – som jag kunde slå Ogge med. Slå bort honom från Oscar, springa därifrån och aldrig se Ogge igen.

"Rör min Felix igen och jag dödar dig", fräste Ogge.

"Han är inte din längre, Molander", svarade Oscar skadeglatt.

Han reste sig från Oscar och spottade honom irriterat mitt i ansiktet. Han vände sig mot mig istället. Jag pep till och stängde snabbt mina ögon. Om jag inte kunde se honom så kunde han inte skada mig.

"Du är min", fräste han och tog tag i min tröja.

"Jag tillhör ingen, och speciellt inte dig", viskade jag och slog upp ögonen igen.

Jag lyftes några centimeter över marken. Försiktigt bet jag mig i min darrande underläpp.

"Din lilla hora", yttrade han sig med hård röst.

Jag såg hur Oscar reste sig upp från marken och gick fram mot Ogge och mig. Han slet låss hans hand om min tröja. Han stod framför Ogge och drog fram axlarna något enormt. Han sträckte på sig och försökte göra sig både längre och större än Ogge.

"Du är ju fan inte frisk någonstans. Din tid med Felix är över, och du tog inte vara på tiden alls", spottade han argt ur sig. "Sök för ditt bipolära humör och försvinn bara från både mitt och Felix liv."

"Håll din jävla käft, Enestad", fnös han.

När den meningen lämnat hans läppar försvann han igen. Hans steg var arga och stora. Oscar skrockade bara lågt när han såg Ogge försvinna. Tillslut vände han sin blick mot mig. Jag såg skrämt på honom.

"Felix älskling", mumlade han med ledsen röst.

Han la försiktigt sina armar om min sköra kropp. Jag skakade fortfarande. Tårar gled återigen ner för mina kinder, men jag kunde inte snyfta eller någonting.

"J-J-Jag är s-s-så rädd för h-h-honom", viskade jag.

"Jag vet Felix, jag vet", suckade han och drog med handen över mitt hår.

Han kysste mig lätt över håret. Jag försökte lugna ner min häftiga andning.

"Vi åker hem igen, du behöver vila", mumlade han.

Jag nickade lätt och såg upp mot honom. Han drog med tummarna under mina ögon och kysste min panna med ett litet leende.

Han släppte armarna om mig och tog istället tag i min hand. Han drog med mig in mot T-centralen för att ta tunnelbanan hem igen. Oscars hem var mitt hem nu för tiden.

"Är du hungrig?" frågade han när vi satt på tuben.

Jag skakade bara på huvudet och såg ner på mina torra händer. En suck hördes från Oscars håll. Försiktigt vände jag blicken mot honom. Han drog med händerna över ansiktet.

"Vi har knappt ätit något under hela dagen. Du borde vara hungrig", försökte han. "Jag är vrålhungrig."

"Men jag är inte hungrig!" utbrast jag med lite irriterad röst. "Sluta tjata på mig Oscar."

"Förlåt, jag bryr mig bara om dig", yttrade han sig.

Resten av resan var tyst. Allt var så tyst. Tystnaden var varken bekväm eller obekväm. Den bara fanns där som en hinna.

-

Heeej jag är i Skåne för er som inte vet <33
Om ni läser 468 kilometer - vilket jag tycker att ni borde - så skulle ni veta det ;)

Ni var tysta i förra kapitlets kommentarer, don't be :( Talk to me, eller någon annan <3

Hur mår ni förresten? Vad ska ni hitta på idag?

Jag mår bra, sov lite dåligt inatt så är dock trött... Idag tror jag att vi ska åka runt och titta på kyrkor och slott (min mamma älskar det), för det typ regnar </3

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤