Fools » foscar

twentyseven

O S C A R

Jag vaknade med en sprängande huvudvärk, det var som att någon stod och hamrade mot mitt pannben. Jag slog upp mina ögon och fick se Felix ansikte. Han tittade på mig.

"God morgon", nästintill viskade han.

"Gå till köket och hämta Alvedon till mig", mumlade jag med trött röst.

Direkt reste Felix sig ur sängen. Det enda som täckte hans kropp var ett par mörka kalsonger. Ett litet försiktigt flin spreds över mina läppar. Några minuter hann gå innan han kom tillbaka med ett glas vatten och två vita tabletter. Jag satte mig upp i sängen och lät honom ge det till mig. Han satte sig på sängkanten.

Medan jag svalde de två tabletterna så såg jag på honom. Det var som att han ville säga någonting. Han lekte lätt med sina fingrar och suckade.

"Igår, du sa att ditt hårda yttre, att det var det som var ditt skådespel. Du, du sa att du älskade mig", mumlade han och vände huvudet mot mig. "Man har ju hört att man talar sanning med alkohol i blodet, men jag vet inte."

Jag ställde ifrån mig glaset och gav ifrån mig en suck. Drog med båda händerna över ansiktet.

Han gjorde mig verkligen galen. Jag var galen. Han fick mig att ljuga mer än för mitt eget bästa, fick mig att dra på en ännu hårdare fasad än jag normalt gjorde. Visst, min utstrålning och personlighet var vanligtvis hård, men han fick mig att mjukna, och jag var för feg för att inse att jag var förälskad.

Jag var för feg för att inse att jag var en idiot som hade fallit för idioten själv.

"Felix", sa jag suckandes. "Jag tror nog att jag inte har varit helt ärlig inför dig."

"V-Vad menar du?" frågade han osäkert.

Ett försiktigt skratt lämnade mina läppar. Jag drog med handen genom mitt rufsiga hår.

"Jag är en idiot", började jag. "En idiot som har fallit så jävla hårt för dig. Så hårt att jag inte ens vågar erkänna det för mig själv."

"Va?" viskade han.

Ett litet leende spreds över hans läppar, fast hans rädda ansiktsuttryck fanns kvar. Det fick mig att skratta lågt. Jag drog honom intill mig. Lät mina armar hålla om hans kropp.

"Är du allvarlig?" frågade han försiktigt och vände huvudet mot mig.

Han låg på mage i min famn, hans haka låg lutad mot min hals – vilket inte var det bekvämaste. Han drog med handen över hans hår.

"Jag är allvarlig Felix, och jag är ledsen", svarade jag. "Ledsen för att jag inte har släppt in dig rätt, ledsen för att jag är så jävla feg. Det är bara det att min hjärna kopplar att kärlek är fel och farligt."

Felix satte sina händer mot mina kinder, pressade hårt sina läppar mot mina. Jag kände riktigt känna hur han log. Det fick mig återigen att skratta.

"Tack", viskade han och såg leendes på mig. "Snälla säg inte att det här är en dröm, eller att det bara är skådespel."

"Det är på riktigt, jag släpper skådespelet Felix", mumlade jag. "Det är bara du och jag, du är trygg."

-

Yey, tror jag.

Igårkväll slog det mig verkligen att jag börjar gymnasiet till hösten. Shit. Jag är livrädd.

Men vad gör ni då? Vad ska ni hitta på idag? Hur mår ni? (Massor av frågor, nice)

Jag ligger i min säng och lyssnar på Twenty One Pilots, vilket jag alltid gör, bc I can. Idag ska jag åka ner på stan med mamma, woho. Jag mår bra, är bara trött :(

Åh jag längtar verkligen till på lördag, då jag åker till Skåne... Det ska bli så skönt att komma bort från allt för en stund.
Alltså ställe vi ska bo på har typ bara 200-300 invånare har jag för mig?? Jag tycker att det är helt tomt och på landet hos min farfar, och där är det typ 1000 invånare. Hur kommer jag överleva? Jag klarar det nog.

Ska ni göra någon rolig semester i sommar? Eller har ni varit på en rolig semester? Tell me :)

Rösta och kommentera för mer, eller för att göra mig glad <3

Ni är bäst, ilysm, puss och kram ❤