Fools » foscar

thirtytwo

F E L I X

Jag slog försiktigt upp mina ögon. Det gjorde nästan ont i ögonen, det var så ljust runt omkring mig. Snabbt upptäckte jag att jag var på ett sjukhus. En syrgasmask var placerad över mitt ansikte och ett dropp var fast i min ena arm.

"Hjärtat?" hörde jag en tyst röst säga bredvid mig.

På den hårda plaststolen satt Oscar och såg på mig med en orolig blick. Ett försiktigt leende spreds över mina läppar.

"Vad gör jag här?" frågade jag med rosslig röst.

"Du mådde ju jättedåligt igår, så jag ringde efter ambulans, vilket var en bra idé", förklarade Oscar och såg länge på mig. "Du hade jättehög feber, jättehög puls, så var så pass utmattad att du knappt kunde röra dig. Kommer du inte ihåg det?"

"Det är lite suddigt, men jag känner igen det lite", sa jag med en suck.

Ett medlidande leende låg på Oscars läppar. Han var så vacker. Även fast det gick att se på hur lång väg som helst att han var ledsen så var han så vacker.

Dörren till salen jag låg på öppnades och både min och Oscars blick vändes dit. En sjuksköterska kom in. Hon ställde sig vid sängkanten och tittade på mig.

"Hej Felix, hur mår du? Mår du bättre?" frågade hon med ett leende.

"Jag vet inte", mumlade jag tyst. "Det känns typ tomt."

Hon nickade lätt innan hon vände blicken mot Oscar.

"Är du närstående till Felix?" frågade hon honom. "Är det okej att jag får prata lite med dig i enrum?"

"Jag antar det, jag är hans pojkvän", svarade Oscar och reste sig snabbt från plaststolen.

De lämnade dörren och slog igen dörren bakom sig. Jag suckade och slöt mina ögon igen. Jag var lite rädd för vad de skulle säga, vad sjuksköterskan skulle berätta för Oscar.

Tänk om hon skulle berätta att jag var döende? Skulle hon berätta att jag aldrig skulle kunna komma hem härifrån? Var det här slutet för mig?

Dörren slogs upp igen och Oscar nickade tyst åt sjuksköterskan. Hon försvann och han gick in till mig. Han satte sig på stolen igen och sträckte sig efter mina händer. Jag la mina små händer i hans stora.

"Felix, du, eh, herregud", suckade han.

"Ä-Är jag döende?" frågade jag tyst.

"Du har anorexia, Felix", mumlade han och såg allvarligt på mig. "Och läkarna tror att du är på väg att gå in i väggen."

Jag bet tag i insidan av min kind. Skakade på huvudet och kände hur tårar blötte ner mitt ansikte.

"Jag har inte en ätstörning", andades jag.

Jag drog mina händer från Oscars och såg ledset på honom. Han såg lika ledset på mig.

"Sjuksköterskan sa att om du lovade att ta hand om dig, att jag skulle hjälpa dig att ta hand om dig själv, då fick du åka hem", försökte han. "Om du känner att du vill åka hem."

"Jag vill härifrån så fort som möjligt", mumlade jag.

"Mår du tillräckligt bra för att åka hem?" frågade han försiktigt.

Jag suckade och stirrade stint på Oscar. Hans blick var både medlidande och ledsen.

"Sluta Oscar, jag mår bra", muttrade jag. "Jag vill bara bort härifrån."

-

Alltså det är så sad, ett par av mina vans är så trasiga :( Men jag ska köpa ett par nya dock, men haha det är så sad att gå runt i dem </3

En annan sak som är sad, det är att jag har två olika urbanears i vitt. Köp aldrig vita hörlurar, de blir typ gula. Alltså båda mina hörlurar är helt fucked up, jag borde köpa nya.

Har ni något trasigt ni vill lägga till? HAHAHA, okej det kanske inte är kul.

Jag har ett fiskminne så jag minns inte vad jag ska göra idag. Vad ska ni göra idag?

Hur mår ni förresten?

Jag mår bra, tror jag, är trött - som vanligt.

Rösta och kommentera så blir jag glad (:

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤