En Plats För Mig

2 ~ BARA EN DRÖM

Världen är mörk. Vart är jag? "Lisa" hörs det från mörkret. "Vem är där?" Frågar jag ut i den mörka platsen jag befinner mig på. Jag är rädd. Varför är allting så mörkt? Jag vill inte vara här. "Lisa" hörs det igen från mörkret. Men denna gång så låter inte rösten så läskig längre. Utan mer som en mjuk lugn pojk röst. "Lisa, jag väntar på dig". Rösten låter så behaglig att jag känner mig mycket lugnare nu. "Vem är du?" Frågar jag rösten än en gång . "Lisa du måste komma, allt hänger på dig!". Jag öppnar munnen för att fråga vad han menar men allting bara skakar.
När jag öppnar mina ögon står en orolig Carolina och ruskar om mig. "Lisa vakna!". Det hörs på rösten att hon måste vara jätte orolig. När jag slutligen känner mig riktigt vaken så tar jag ett hårt grepp om hennes arm i hopp om att hon ska sluta att ruska mig. Hon stannar upp och tittar på mig med en djupt oroad blick. "Jag är okej, det var bara en mardröm" Carolina släpper greppet om mina armar och går ett steg bakåt från sängen. "Det måste ha varit en hemsk dröm när den kan få dig är skrika så". Carolina stannar och pratar mig mig en stund innan hon tar ett av sina typiska raska steg ut genom dörren för att genast försvinna in mot köket.
Vad tusan var den där drömmen för något? Och varför kändes rösten så bekant?

"Är du säker på att allt är bra med dig Lisa? Det måste ha varit en riktigt otäck mardröm?" Carolina låter väldigt orolig. "Jag kommer knappt ihåg vad det var jag drömde längre" ljög jag och gav henne ett av mina leenden så hon skulle släppa detta. Och det gjorde hon. Jag går som vanligt ut och släpper ut hundarna och hönsen och vardagen rullar på som vanligt med sina rutiner.
Ingenting händer, inga röster inga mörka skepnader. Jag måste bara ha varit väldigt trött det senaste dygnet. När natten nalkas går jag till sängs tidigt så att jag får ordentligt natts sömn.

När jag vaknar nästa morgon så är allt som vanligt. Inga plötsliga uppvaknanden, inga mardrömmar eller någon pojkröst. Jag känner mig lättad att allting troligtvist var för övertrötthet. Men jag känner mig samtidigt lite besviken. Vad var det med den dära rösten som kändes så bekant? Strunt samma, allt var ju bara inbillning så vad var det att fundera över. Jag skakar på huvudet och går och klär på mig istället. Utanför fönstret så ser jag hur blött det är. Det måste nyss ha regnat. "Hoppas det är uppehåll en stund så hundarna slipper bli blöta" säger jag till mig själv. Jag sätter på mig en kort gul kjol med ett linne och går mot dörren och hundarna, jag sliter med mig regnjackan i fall det börjar regna igen.

Naturligtvist dröjer det inte länge förrän det börjar att ösa ned. Hundarna kommer tillbaka en efter en och självklart så måste var och en av dom skaka av sig allt regn precis där jag står. Tur att jag hade kjol på mig idag så det bara är benen som blir blöta i alla fall. Tänker jag och ser mig om kring och kollar sa att alla har kommit in. En fattas. Självklart! "Siri" ropar jag så högt jag kan för att försöka att överrösta regnet som smattrar över gruset på gårdsplanen. Jag väntar en stund men ingen kommer. Med en stor suck drar jag på mig jackan och börjar att gå ut i regnet. Det verkligen öser ner nu! Det har till och med börjat att blåsa rejält.

Jag går runt hörnet hon brukar försvinna bakom. Och där mycket riktigt står hon precis vid skogens rand. "Siri kom nu så går vi in". Hon vänder sig om och tittar på mig men vänder sig snabbt tillbaka och börjar att springa in i skogen. "Siri stanna". Men hon lyssnar inte utan fortsätter bara in i skogen.

Det har börjat att blåsa rejält så att försöka att ropa nu vore meningslöst. Med väldigt irritarade steg börjar jag att gå mot skogen. Jag får gå en bit åt sidan från vart Siri sprang in i skogen. Jag har tur för bara en liten bit bort finns det en liten stig igenom snåret av träd och buskar.

Jag får böja mig framåt för att inte få grenar i ansiktet där jag försöker att ta mig fram. Efter en stunds krånglande kommer jag fram till en lite mer uppen plats av höga tallar som är placerade i en cirkel. Jag stannar upp och tittar mig omkring efter Siri men ser henne ingenstans. Det är en så tät skog så det är rätt svårt att se något. Bristen på solljus gör att det nästan ser ut att vara kvällen. Ett dovt skall hörs någonstans inne bland träden men det är helt hopplöst att lokalisera vart ljudet kommer ifrån.

Vinden och regnet avger ett riktigt kusligt ljud när de blåser igenom träden. Låter nästan som någon som viskar. Jag börjar att gå rakt framåt från platsen jag kom från i hopp om att Siri bara fortsatte rakt fram. Men när jag når träd kanten så kommer det en så hård vind pust att jag slåss tillbaka mot mitten igen. Jag ramlar omkull och känner hur jag blir full av lera över händerna och kjolen. "Härligt!" Säger jag högt i ren frustration. Jag reser mig upp och försöker åter igen att ta mig till träden men innan jag ens har hunnit ta ett steg så hör jag en hög röst. "Lisa kom till mig!" Det låter inte ett dug likt den andra pojkiga rösten. Utan den här låter mer som en djup mansröst. Ljudet av mannens röst får mig att rysa till och jag tar ett steg bakåt. Jag känner hur benen börjar att skaka och jag vänder mig snabbt om och börjar att springa tillbaka den väg jag kom från. När jag når träden så kommer det åter en vindpust som för mig tillbaka in mot cirklens mitt. Den här gången lyckas jag i alla fall att hålla balansen.

Nu är jag jävligt rädd! Det här kan inte hända. "Lisa" hörs det igen från den djupa rösten. "Vad vill du mig?" Ropar jag tillbaka med en röst så gäll och full av rädsla att jag inte ens känner ingen min egen röst. Inget svar hörs. Jag försöker åter igen att rusa mot träden men det är lön löst. "Lisa, Lisa, Lisa..." rösten kommer från alla håll.
Jag faller ihop på knä och trycker händerna så hårt jag kan mot öronen. Vad är det som händer? Jag känner tårarna rinna ned för mina kinder och hur hela kroppen skakar av rädsla.
Vinden blåser upp i styrka och det känns som om att jag ska slitas från marken där jag sitter. Jag känner hur det börjar att bli tyngre och tyngre att andas och hur snurrig jag börjar bli av syrebrist. Vinden ökar bara mer och mer och sen blir allt svart.