En Plats För Mig

15 ~ FÖRSVUNNEN

"Tack så mycket för er vänlighet prins Trillian, vi är för evigt tacksamma för ershöghets hjälp". Trillian blir tackad av pojkens fader och folket runt omkring honom visar också sin tacksamhet gentemot honom. "Det är inte mig ni borde tacka. Lisa var den som hjälpte er." Med de orden så kommer han med ens på att han inte sätt henne på ett tag.
Det är fullt av folk över allt. De flesta är alldeles sotiga och blöta efter eldsvådan och nu när elden har slocknat så är de flesta utmattade. Det är ett under att ingen skadades men Trillian är också tacksam att folket är oskadda. Prinsen må vara en bortskämd och arrogant person men han bryr sig om folket.

Hur mycket prinsen än letar så kan han inte hitta Lisa någonstans. Vart har hon tagit vägen? Undrar han förbryllat.
Även om folket är trötta och smuttsiga så visar de ändå vördnad och tackar prinsen och det gör det bara svårare för Trillian att leta efter Lisa. Han vänder blicken mot en man som bugar när han går förbi. "Är det någon som möjligtvis har sätt flickan som var med mig?" Men alla bara skakar på huvudet.

"Jag tror jag såg henne gå in med en man i gränden där för en stund sen ers höghet." Han pekar mot en smal gränd i utkanten av folkvimlet.
Trillian tar stora raska steg mot gränden och folket flyttar på sig när de ser prinsen. Vad tusan har den där flickan för sig nu då? Men trotts sin ilska emot henne så känner han också en oro. Hon må bara ha varit här i några veckor men flickan har kommit att bli någon han inte vill förlora. Trots hennes pojkaktiga sätt och hennes klagande på honom så har han fäst sig vid henne väldigt mycket. Hon har ju också blivit en väldigt bra vän till Annabell och de tre brukar att ha det väldigt trevligt de kvällarna då hans prins plikter är över. Han uppskattar sällskapet av henne och sin lillasyster över alla de soldaterna och adelsmän han alltid omges utav.

Han rundar hörnet på byggnaden som leder till gränden men Lisa syns inte till någonstans. Han fortsätter att gå längs den mörka gränden omgiven av fallfärdiga hus. Det syns väl att de är i den fattigaste delen av staden.
Han stannar tvärt när han ser en blå mantel liggandes på marken. Men det är inte själva manteln som får hans uppmärksamhet utan symbolen med emblet av Lidianas kungadömme på. Lidiana är kungadömmet som ligger vid Asatilias västra gräns som också är Asatilias ända granne då riket ligger på en halv ö. Lidiana och Astilia har haft många fejder genom århundradena många som handlat om rätter om kust linjer då Lidiana inte har några egna kuster utan måste använda sig av sina grannländer för att kunna får varor från länder på andra sidan havet.

Ett ljud hörs från en av byggnaderna och Trillian drar qvickt sitt svärd. "Visa dig" Hans befallande ton får pojken som gömde sig bakom några lådor att snabbt komma fram. "Har du sätt en flicka med silver hår?." Pojken nickar skrämt. "Några elaka män band henne och tog henne med sig."
"Såg du om männen bar mantlar som den här?" Trillian höll fram tyget och lät pojken se på det. Han nickade. "Du har varit till stor hjälp, spring nu hem till din mamma." Pojken bugade lätt och sprang sedan iväg.
Trillian tog och samlade sig en stund innan han gick tillbaka mot slottet för att rapportera om vad som hänt.

Duns. För tjedje gången nu så ramlar jag av sadeln och ligger raklång i dammet av sand under mig. "Flickan är ju hopplös ju. Kan inte ens hålla sig kvar på hästen."
Men det är väldigt svårt att hålla sig kvar på hästryggen med händerna bundna framför mig och tyget för ögonen som skymmer min sikt. Inte för att det skulle ha varit så enkelt även om jag var fri då jag inte vet hur man rider.
"Ta av henne ögonbindeln. Då borde det bli lättare för henne. Om du nu inte hellre vill ta henne på din häst." Männen omkring skrattar.

Jag vet inte hur många timmar det har gått men det känns som om att det var tur att solen har börjar sin ned gång då ljuset bländar mig när mannen tar av mig ögon bindeln.
När ögonen vant sig och mannen åter igen har satt mig upp i sadeln så ser jag de fyra männen som är mina kidnappare för första gången tydligt. Fyra storvuxna och muskulösa män med vapen från top till tå och utrustning i läder och skin ovanpå bruna kläder. Men med kläderna att dömma så skulle jag säga att de inte ser ut att tillhöra någon av de rikena som Trillian har berättat om.

Vi färdas längs en klipphäll och det är hissnande högt. Stupet som är på min vänstra sidan får hela min kropp att rysa. Om jag skulle falla ner där så skulle jag inte ha en chans.
Det är tur att vägen är rätt så bred och att hästen håller sig så nära klippväggen som möjligt. De fyra männen rider på rad utspridda med två bakom mig och två framför. Men även om de rider så så skulle jag inte våga ta till flykten här. Jag är inte bekväm nog på hästryggen för att våga ta chansen att fly bland bergen.

Männen säger inte ett ord på hela ridturen och när vi stannar för kvällen så hjälper en av männen mig ned från hästen och lossar lite på repen och munkaveln och ger mig ett mål mat. Jag gluppsar snabbt i mig maten och blir lite förundrad över hur hungrig jag är. De låter mig också uträtta mina ärenden ifred och verkar inte värst bekymrade över faktumet att jag kan fly. Troligtvis för att de vet att jag inte skulle kunna ta mig värst långt. Tanken på att ensam ta sig igenom det bergspasset vi nyss passerat ger mig ingen större glädje heller. När jag kommer tillbaka så binder mannen mig ingen och munkavlar mig men lät bli ögonbindeln till min förtjusning då jag inte tyckte om känslan av att inte kunna se.