En Plats För Mig

6 ~ CITY OF ATILIA

"Du ser underbar ut i den klänningen Lisa!". Det här var nog den längsta tiden jag har använt mig av bara för att klä på mig. Och jag vet inte vad som gör ondast såret i axelt eller håret som är så hårt åtstramat att det känns som att håret kommer att ryckas ur vid rötterna! Det två tjänarna har hjälpt mig med allt från att bada till kläder och hår. Förstod inte riktigt först varför de insistera på att jag skulle ta ett bad men när jag granskat mig själv lite så märkt jag att jag forfarande hade lera kvar i håret sedan jag ramlade i skogen vid vårat hus. När jag tänker det så börjar jag att sakna Carolina. Undrar om hon är orolig och letar efter mig?

Min tankegång avbryts av Annabells röst då hon kommer in i rummet igen efter att hon själv har varit och fått sina egna kläder utbytta. Hon har åter igen en ljus rosa silkes klänning som gör så att hon ser äldre ut än vad hon är. Jag känner nästan inte igen henne när hon kommer in genom dörren och går med huvudet högt och påminner så mycket om alla prinsessor man brukar se på film. Hon ler när hon kommer närmar mig.
"Är du färdig?". Annabell tar tag i min arm och börjar att leda mig ut ur rummet innan jag ens hinner att svara.

Vi går igenom korridor efter korridor och tillslut är jag så desorienterad att jag aldrig skulle hitta tillbaka igen. Vi går tills vi stöter på ett stort öppet rum med en trappa så jättelik och fin att jag stannar upp och tittat mig omkring. Trappan leder ned mot en stor dörr och flera andra korridorer leder också till den kolosala trappan! Det här måste vara utgången. Till skillnad mot den lilla korridoren vi kom ifrån där vi endast stötte på några enstaga vakter så kryllar det av folk här. Kvinnor i fina klänningar, män i liknande kläder som Trillan hade tidigare. Tjänare som springer runt och serverar och ser upp på alla i rummet och mer vakter än de få vi såg på våran väg hit. När vi börjar våran färd ned för trappan så vänder sig allas huvud mot oss. Jag känner mig väldigt obekväm när alla stirrar på oss och jag försöker att gömma mig bakom Annabell. Annabell stannar upp och en man som står brevid oss ropar ut, "Prinsessan Annabell med väninnan lady Lisa har nu anlänt." Personerna i rummet åter går till sitt och Annabell fortsätter att leda mig ned för trappan. Alla människor vi går förbi stannar och hälsar på Annabell och vissa måste vi stanna vi då de börjat prata om något med henne. Jag lyssnar inte så mycket på vad dom pratar om då jag är mer upptagen av att beundra allt mina ögon kan se. Bara för ungefär två dygn sedan var jag hemma med Carolina och alla hundarna och nu helt plötsligt är jag här. Förresten vart är här?

När vi har tagit oss ut ur folkmassan och kommit på utsidan så tittar Annabell på mig och ler medans vi fortsätter.
"Annabell kan jag fråga en sak?" " Annabell tittar på mig och nickar. "Du kan fråga mig vad som helst!" "Vart är vi egentligen?" Annabell ser lite fundersamt på mig men svarar ändå. "Du är i Atilia i kungadömet Asatilia." Jag nickar bara och vi fortsätter våran färd.

Vi möts åter igen av en folkmassa men den här gången så är det ingen som bryr sig om oss.
Folket här ute har samlats runt ett stort uppet fält och i mitten av det så ser vi män med svärd som duellerar. Vi går närmare de två duellerande och jag inser att den ena är Trillian.
Vi se på när han vinner duell efter duell och tillslut så verkar det inte finnas någon kvar för honom att vinna över så de slutar där. Efter sina matcher ser vi på hur Trillian vrider blicken över folk massan och letar efter någon.  Han stannar upp när han får syn på Annabell som viftar diskret med handen för att göra det lättare för honom att se. Han sätter tillbaka svärdet i bältet och börjar sedan att gå sakta mot oss. Annabell går fram och gratulerar honom och kramar om honom. Sedan tar hon tag i hans arm och leder honom mot mig.
Människorna runt omkring oss vänder sig mot oss för att se vad som händer. Jag går fram emot honom och tittar honom i ögonen med en lite irriterad min. "Jag måste tacka dig för att du rädda mitt liv" jag bugar lite lätt samtidig eftersom det kändes som rätt sak att göra. Han börjar att öppna munnen för att säga något men jag avbryter honom. "Men jag ber inte om ursäkt för vad som hände i morse då det var ditt eget fel". Människorna runt om kring ger upp ett förvånat ljud och börjar viska med varandra.
Trillian tittar på mig med hat i blicken. "Du din oförkämda..." längre kom han inte innan jag avbryter honom igen. "Men om du vinner i en match så ser jag mig som besegrad och ber om ursäkt." Säger jag och pekar på svärdet vid hans sidan. Det blir tyst en stund innan alla börjar skratta. "Jag kan inte duellera mot en tjej". Han vänder sig om efter han säger det och börjar gå där ifrån.
"Så du är rädd att förlora mot en tjej, visste inte att prinsarna här var så fega." Jag vänder mig om mot närmaste vakt och drar hans svärd or skidan. Alla andra vakter reagerar också och drar sina egna svärd. "Ta ner era vapen" Trillans order följdes lika snabbt som den andra dagen när han rädda mitt liv.

Vi står bara och stirrar på varanda ett tag. Jag vet inte om det här är så smart. Undrar om jag verkligen kan vinna. Jag har tränat kampsporter sen jag var liten men inte trodde jag att det någonsin skulle komma till användning.
Trillian verkar ha bestämt sig. Han lossar på svärdet och går ut mot den öppna ytan och jag följer efter.