En Plats För Mig

16 ~ BYN I BERGEN

Vi fortsatte i samma takt med ridning och pauser lite då och då och jag våndas över varje gång jag måste sitta upp på hästen då min bakdel värker av smärta.

På den fjärde dagen så kom vi äntligen fram till vår destination och jag blir förvånad av platsen vi andlänt till. Jag hade väntat mig en borg eller något dylik men det är en liten men välskött by omgiven av berg åt alla håll och bara det smala passet vi är på som väg in.
Byn mylrar av liv och rörelse och när vi närmar oss så kommer kvinnor, barn och män fram till oss och hälsar på sina kamrater som om dom nyss kommit hem från jakt och har fått med sig ett stort byte. Naturligtvis så är ju bytet jag och jag förbryllas över hur de kan se så snälla och välsinnade ut när de precis har kidnappat en person.

Barnen pekar på mig och går närmare av nyfikenhet. "Är du en prinsessa?" Frågar ett av barnen men jag kan inte svara då jag fortfarande är munkavlad. Barnet tittar på mig en stund och ser sedan bönande på sin mamma.

En av männen från byn hjälper mig ned från sadeln. Men jag har ridigt i för många dagar med bara korta pauser att benen viker sig under mig av trötthet. Han fångar mig i fallet. Modern till barnet kommer fram till mig och tar först av mig repen och sedan munkaveln. Hon ler lite sorgset innan hon backar tillbaka till sitt barn och lyfter upp henne i famnen.

Jag maserar mina handleder där repen har skavt in i huden och lämnat röda märken. Lättad över att ridturen äntligen är över så läger jag mig raklång i gruset under mig. Jag vet att det kanske är lite underligt att jag är så lugn men jag har ingen energi kvar att ifråga sätta vad jag gör här eller en mindre försöka att fly.
Byborna verkar inte heller bry sig om mitt nonchalanta sätt och låter mig ligga där en stund.

När jag öppnar ögonen så har de flesta gått tillbaka till sina egna sysslor förutom en man som står och vaktar mig. Barnen har också dröjt sig kvar och nu när jag sätter mig upp och tittar på dem så kommer de emot mig med massa frågor jag inte orkar att att svar på.
Borde det inte vara jag som ställer frågor? Som varför de kidnappande mig och vad som ska hända med mig?

En liten flicka petar på mitt skulderblad och jag vänder mig om för att se vad hon vill. Hon ser blygt ner i marken men jag manar henne att fortsätt genom att le åt henne. "Mor bad mig hämta dig". Jag tittar på mannen som är min fångvaktare och han nickar bara manande. Jag vänder mig mot barnet igen. "Visa vägen."

Jag tar mig upp på benen med stela steg och precis innan jag ramlar igen så hjälper två av de äldsta barnen mig att hålla balansen. De hjälper mig också genom byn till den lilla flickans hem.

När vi står på tröskeln så slås jag av en förnimelse om att något hemskt kommer att hända med en känsla som känns som ett slag över huvudet.
Jag för den ena handen mot huvudet där det smärtade till och tittar mig runt i byn. Barnen runt mig tittar förbryllat på mig.
Det är samma känsla som dagen för eldsvådan men jag kan inte se någon eld någonstan här.
Det ända jag kan se är en fridfull by och människor som håller på med sina vardgassysslor.

Med ens så dras min blick mot klippväggen bakom huset som är lite snett framför oss där två unga tjejer sitter och tvättar kläder. Jag slår bort min trötthet och rusar bort mot dom. I sista sekund når jag fram innan stora stenar börjar att falla från klippväggen där flickorna nyss suttit.
I tumultet så känner jag hur en av stenarna rispar min högra fot så att ett djupt jack bildas.

Kaos följde eftet det och männen och kvinnorna i byn kommer rusande emot oss.
De hjälper oss upp och jag känner en lättnad över att de två flickorna verkar vara oskadda.
Själv så blossar smärta upp i min rispade fot och blodet flöder ymnigt ut och färgar gräset rött.

Kvinnan som först får syn på blodet ropar till en annan att hämta trasor och linne. De rengör och lägger om foten på mig och när de ser att såret slutar att blöda så tar de till orda. "Tack så jätte mycket prinsessan för att du räddade våra flickor."

Prinsessan? Tror dom att jag är en prinsessa. Av någon andledning så får den tanken mig att skratta. En prinsessa är det sista jag känner mig som, smuttsig och sliten som jag är och iklädd mina träningskläder känner jag mig mer som en pojke än en prinsessa.

Byborna tittar föruderligt på mig när jag brister ut i skratt.
"Om ni tror att jag är en prinsessa så har ni väldigt fel. Jag är bara en helt vanlig tjej, kanske inte så vanlig jämt men inte i närheten av en prinsessa i alla fall" Jag fortsätter skratta en stund till bybornas förunderliga blickar.

När jag ser männens ilskna ordsbyte så slutar jag att skratta och tittar allvarligt på dom.
"Kan ni berätta för mig varför jag är här?" Säger jag och riktar min fråga mot de ilskna männen.
Dem tittar på mig med en skarp blick som gör att jag ryggar lite.
Jag tittar ner en stund för att inte behöva möta de ilsknan männens blickar.