En Plats För Mig

43 ~ TRÄFFA GAMLA VÄNNER

En vecka senare hade allt i riket nästan blivit som vanligt igen. Begravningen som pågick i tre dagar hade avslutats och både Annabell och Trillian hade stått där upp vid sin fars sida en sista gång och sagt farväl med den vördnad som utstrålade en kungafamilj. De två förkrossade syskonen bara dagarna innan syntes inte till någon stans. Och det fick nästan mitt hjärta att brista. Att se de två vara så starka fick henne att inse att hon aldrig skulle kunna vara som dem.

Så nu några dagar efter att begravningen var färdig och det mesta återgått till det vanliga så kom nästa sak som måste göras. Kröningscermonin. Prins Trillian skulle nu bli kung Trillian och det känns som att avståndet emellan oss bara växer och växer.

Vad skulle bli av mig när han blir kung? Jag valde bort mitt liv i den världen jag trodde var den jag hörde hemma i. Valde att komma till hans sidan. Men aldrig hade jag tänkt tanken på att han en dag skulle bli kung. Det var ju så självklart att det skulle ske. Även om det inte hänt nu så hade det ändå hänt någon gång under åren som skulle komma.
Så ironisk att två personer som levde i olika världar skulle skilljas ännu mer på grund av den tittel de höll. För vem är jag att vara kär i ett rikets kung när jag bara är en helt vanlig person.

"Lisa!" Ropade Annabell med en röst som strålade av glädje igen.
Hennes sorg var som bortblåst, i alla fall utåt. Sedan faderns bortgång hade hon sovit inne hos mig och var natt hade hon grätit sig till sömns. Det var samma sak med Trillian. Han utförde sina plikter och utåt så var han den trogna prinsen han alltid varit men när han hade utfört sina plikter så slöt han sig och ingen kunde komma i närheten. Jag har försökt att närma mig honom flera gånger men han vill inte veta av någon.

Trött på att vara här så bestämde jag mig för att gå ut i staden istället. Jag behöver komma bort ett tag. Så när Annbell lämnat mig ensam så smet jag upp på mitt rum och tog på mig en mantel med huva som skulle döja mitt ansikte när jag gick ut genom grinden. Vakterna brydde sig inte så mycket om de som lämnade slottet så det var egentligen bara att vandra ut.

Jag tog mig längst ned på den långa stora gatan som löpte från slotet ned till floden. När jag stod utanför dörren så knackade jag på och när den öppnades så var det Roella som öppnade. "Hej det var länge sedan." Sa jag.
"Vem är du?" Svarade hon mig bara.
Just det, jag är ju tre år äldre nu. Kanske att hon inte känner igen mig.
Jag drog ned huvan men det verkade inte hjälpa saken.
Sedan såg hon ut som om hon kom på något. "Är du här för att träffa min bror?" Den frågan krävde inget svara för hon gick mumlande där ifrån och jag hörde ord som "ännu en till" och "förbannade bror" och sedan hördes hennes rop. "Luian ännu en av dina tjejer är här." Hon lät irriterad och kom sedan tillbaka.

Trodde hon att jag var hennes broders flickvän eller något? Hon kände alltså inte igen mig?
Luian kom några minuter senare ned för trappan och hans syster gav honom en mördande blick. Han tryckte sig fram genom den lilla dörren för att se vem jag var.
"Vem är du?" Sa han med nästan exakt samma röst som sin syster tidigare. Det fick mig att le lite.

Innan jag han säga något för att lösa dessa missförstånd så talade Roella åter igen. "Vad menar du med vem är du? Är hon inte ytterligare en av dina tjejer du alltid kommer dragandes på?" Hon lät förbannad på sin tvilling bror. "Nej jag har aldrig sätt henne förut jag svär." Försvarade han sig mot hennes vrede.

Nu kunde jag inte hålla mig längre. Skrattet for ur mig och de två syskonen tittade på mig som om jag blivit galen. Jag slutade inte skratta för ens en liten hand knackade mig på axeln. Jag vände mig om och såg lilla Milla stå bakom mig med sina föräldrar. Han gav ifrån sig ett glädje tjut när hon såg vem jag var.
Okej så en liten sexåring kan se vem jag är.

"Lisa." Sa hon med en pipig tjejröst och det fick alla de andra att flämta till av förvåning. Jag log åt de alla som glädjade kramade om mig nu r de viste vem jag var.

"Vi har hört rykten om att du levde men jag hade aldrig trott att det kunde vara sant." Utbrast fadern.
Efter det så satt vi alla vid middagsbordet och jag berättade allt som hade hänt sedan sist och varför jag nu var tre år äldre sen vi sist sågs.

"Jag är så glad att du är välbehållen Lisa." Sa Roella när maten var avklarad och natten nalkades. "Tror ni att jag kan stanna här i natt? Jag vill inte tillbaka till slottet just nu." De tittade på mig och det vara Malena som svarade. "Behöver du inte berätta för dem vart du är? Vad händer om de märker att du är borta?"
"De lär inte märka något. Med så mycket att göra innan kröningen så lär de knappast märka att någon så obetydlig som mig är borta."
"Lisa jag tror inte att du förstår hur viktig du är." Svarade Malena. Men hennes make lade sin hand på henne innan hon kunde förklara vad hon menade. Jag tittade undrande på dem.
"Lisa du är varmt välkomen att stanna." fortsatte Golin. "Käraste" sa han. "Kan du göra iordning åt henne inne hos Roella."
"Pappa nej. Lisa sova hos mig." Sa lilla Milla med en bönande röst. Han titta på mig och jag log och nickade för att visa att det är okej. "Okej då, men bara om du lovar att gå och lägga dig utan att krångla." Sa fadern och lyfte upp sin lilla flicka. "Tack pappa." Sa hon leende och skrattade när hennes pappa pussa henne på kinden.