En Plats För Mig

17 ~ PLANEN

Männen pratar ilsket men tyst sinsemellan en stund innan de vänder sig mot mig.
"Är du prinsessan Lisa?"
"Lisa är mitt namn ja, men någon prinsessa är jag inte."
"Men du är Lisa, flickan som dykte upp vid hovet för några veckor sen och har haft en audience hos kungafamiljen och sedan dess bott där?"
"Det var inte riktigt ett val att vara där men ja det låter som en summering av mitt liv de senaste veckorna. Fast jag skulle hellre vilja återvända hem, om jag nu kan." De där sista orden sa jag mer tyst för mig själv. Jag suckar tungt när jag tänker på mitt hem där ingen längre finns och väntar på mig men jag ändå känner en viss dragning till.

"Vem sa till er att jag var en prinsessa?"
Byborna tittar ner och ser skamsna ut.
Men de börjar att berätta allt om varför jag är här och vem som betalat dom att föra mig hit.

"En adels man vi namn Loksre berordrade oss att föra dig hit och hålla dig kvar under vintern. Sedan kunde vi släppa dig fri. Vi har inte haft för mening att skada dig eller någon annan. Vi är bara i desperat behov av pengar och proviant. Vi kan odla mycket av det vi behöver på våra fällt men skörden i år har inte varit så bra. För att klara vinter så behöver vi pengar och vi var desperata och visste inte vad vi skulle ta oss till."
Känslan av förståelse sköljer över mig och jag manar mannen att fortsätta.

"Vi är ledsna att det blev så här och jag lovar dig att vi kommer att ta det straffet vi förkännar."

"Och vad kommer att hända med byn om fyra av männen bara försvinner. Hur kommer det att hjälpa er levnadssituation?
Om ni för mig tillbaka till Prins Trillian så kommer jag inte att berätta för någon vem som förde bort mig."
Ett chockat läte hörs från byborna.

"Ni behöver inte se så chockade ut. Jag kan se att ni inte är några dåliga personer. Ni gjorde fel val i en svår situation men det klandrar jag er inte för. Alla gör vi misstag och den största betydelsen är att ni har insikt att se att det var fel och att ni gör rätt efter er."

Vi sitter och diskuterar ett tag och jag vet inte hur många gånger de har bett om förlåtelse innan samtalet är över. De är verkligen inte några dåliga människor och jag kan inte klandra dom för att ha kidnappat mig. De var bara desperata och jag erkänner att jag inte vet så mycket om hur en by klarar sig men jag kan förstå att de får ont om mat om skörden gått dåligt.

"Det är en sak till du måste veta lady Lisa". Lady var någonting de började att lägga till efter att jag förklarat för dom att jag inte är en prinsessa. De är fast beslutna om att jag är av högre i ställning än dom och att de måste visa respekt vilket irriterar mig då jag bara önskar att de kan sluta med det.
"Vad är det jag behöver veta?"

"Lord Loksres plan var att starta ett krig. Ett krig emot Lidiana. Hans order var att lämna kvar bevis på att det var Lidiana som kidnappande dig så att Asatillia skulle gå ute i krig mot dom för att få tillbaka dig."

"Med andra ord så utgick planen på att jag ska var en så viktig person att de skulle dra ut i krig för mig. Men sen när är jag en viktig person! Jag har bara varit här i några få veckor så hur kan jag vara viktig. Jag kan inte förstå vad som gör mig till en så viktig person!" Jag känner mig frustrerad över att inte veta vad som gör mig så speciell. Jag har ju alltid varit en person ingen vill ha så vem kan det finnas i denna värld som vill ha mig?

Men svaret på den frågan förstår jag inom kort när mannen fortsätter att berätta.
"Loksres son Ikki var den som berättade om din relation med prins Trillian. Han hade sätt er tillsamman och sa att han aldrig sätt prinsen bete sig så som han beteede sig med dig. Prinsen som brukar vara så allvarlig och självgod skrattade mitt framför sina män och ni hade varit väldigt bekanta med varandra. Han gissade på att ni hade något sorts förhållande."

Jag hostar till vid de plötsliga orden. "Jag och Trillian! det är ju helt absurt. Vem skulle någonsin vara med den  idioten som bara tänker på sig själv!" Men när jag tänker efter så kan jag inte längre klaga på honom att vara självisk då jag med mina egna ögon såg hur han hjälpte till vid branden den där dagen.

"Prinsen räddade mitt liv när jag blev tagen av slavhandlare och jag är han evigt tacksam. Men jag hyser inga sådana känslor för honom." Men jag vet inte om det är byborna eller mig själv jag försöker att intala.

Jag har varit medveten om mina känslor för Trillian en stund nu men om det är kärlek vet jag inte än. Jag vet att han har en speciell plats i mitt hjärta men jag har inte för avsikt att stanna här. Jag vill bara tillbaka till min egen värld, även om det inte finns någon där att välkomna mig.
Fast är det min värld? Callina talade ju om för mig att mina riktiga föräldrar är från denna världen så det måste ju betyda att jag också är här ifrån. Men betyder det att jag bara ska glömma mitt liv där borta. Jag kanske inte hade några vänner och mina fosterföräldrar är borta men de senaste fjorton åren har jag ändå bott och levt där. Men är det verkligen så viktigt?
Jag har vänner här och folk som bryr sig om mig utan att se ner på mig nu. Varför skulle jag vilja tillbaka till ett ställe där det inte finns något för mig mer?

Med dessa tankar snurrandes somnar jag i den säng som byborna gav mig efter att vårat samtal var färdigt och natten stilla hade sänkt sig över byn.