En Plats För Mig

35 ~ EN TUR UTE

Jag släpper in Adrian som står utanför dörren. Han studerar mig upp och ned. "Ligger du fortfarande?" Frågar han.
Herregud vad är klockan!? Jag vänder mig om och tittar på klockan som hänger på väggen över mitt skrivbord. Tio över nio. Skit också. Jag hade bestämt att jag skulle möta Adrian ute på parkeringen. Han lovade sist han var här att vi skulle åka in till centrum och shoppa. Hur kunde jag inte vakna! Jag ställde ju väckarklockan på mobilen på klockan 8. Jag skyndar mig in i rummet igen och tar upp min mobil.

När jag låser upp den så ser jag att den är på fortfarande. Hur kunde jag missa det? Jag som är så lätt väckt. Jag lägger ned mobilen igen och går tillbaka till honom. "Jag är så ledsen Adrian. Jag måste ha drömt så hårt att jag inte hörde larmet."
"Ja ja men skynda dig nu. Jag väntar i bilen." Säger han innan han stänger dörren och lämnar mig ensam igen.

När vi sitter i hans bil på väg till närmaste staden tittar han på mig med undran i blicken.
"Vad är det?" Frågar jag.
"Ingenting, jag bara tittar." Svarar han och vänder bort blicken. "Koncentrera dig på vägen istället." Säger jag till han och ger honom ett leende.

Ankomsten vid shoppingcentret var inte trevligt. Precis som vi svängt in på parkeringen så börjar det att hällregna och på de två minuterna det tar för oss att springa in hinner vi bli genom våta.
"Vi skulle ha haft ett paraply." Säger Adrian samtidigt som han skrattar. Jag besvarar han med ett leende och vi fortsätter in mot butikerna.

Efter två timmar av springande i olika affärer så känner vi för en paus och sätter oss ned i ett litet café. Adrian insisterar som vanligt på att bjuda och jag tackar ja utan större övertalan. Min budget som föräldralös är väldigt liten. Vänta bara tills jag är vuxen och kan sticka här ifrån! Ett år till sen slipper jag detta ställe.
Mina tankar fortsätter där och jag föreställer mig mitt liv. Mitt eget liv. Inga andra. Bara jag. Jag önskar att ett år kan gå fortare.

När vi är tillbaka vid hemmet så släpper Adrian av mig utan att själv gå ur bilen. Han vevar ned rutan när jag har gått runt bilen. "Lisa är det något som bekymrar dig?" Hans fråga kommer så plötsligt att jag blir lite förvånad.
"Nej" svarar jag och ler.
Han höjer på sina ögonbryn sådär som han alltid gör och det får mig att känna mig tvingad att berätta. "Jag hade en mardröm."
Säger jag. Jag suckar och fortsätter när han tittar manande på mig.
"Men jag kommer inte vad den handlade om. Men känslan i bröstet har bara blivit intensivare, som att det är något som jag borde veta. Eller jag vet inte." Säger jag och skakar på huvudet. Jag känner mig bara frustrerad och irriterad över att inte veta vad det är.

Han tittar på mig en stund och sedan säger han några uppmuntrande saker innan han säger hej då och åker sin väg och lämnar mig helt ensam på parkeringen.

Jag börjar sakta att gå mot ingången i staketet som finns runt hela barnhemmets mark. Ibland har undrar jag om staketet finns till för att vi ska vara skyddade eller för att ingen ska rymma. Men det är en löjlig tanke då staketet är så lågt att en person över tio år lätt kan klättra över.

När jag når grinden så känner jag helt plötsligt hur en kraftig vid blåser omkring mig och jag börjar att springa. Men något håller mig tillbaka. Som en osynlig kraft som stoppar mig från att gå framåt. Jag vänder mig om för att gå tillbaka men samma ska händer där. Jag känner hur luften som flyger runt mig suger bort allt syre. Som en tornado fast att all luft sugs ut ur mitten. "Lisa jag saknar dig så." Rösten ekar emot väggarna som gjorts av luften och det får den att låta väldigt kuslig. Några sekunder senare hör jag snyftningar som stutsar mot väggarna av vind. Någon gråter men vem? Jag ser mig omkring men vinden är så tjock att jag bara kan se suddigt. "Hallå, vem där?" Säger jag men inget svar hörs.

Vindens intensitet ökar och jag känner hur mer luft försvinner omkring mig. Jag känner hur yr jag börjar att bli av syrebristen och sedan faller ned på knä. Gaspande föröker jag få i mig den lilla luften som finns kvar och precis innan jag känner världen slockna framför mina ögon hör jag en röst. "Lisa vad är det?" Rösten är orolig och frågande och jag känner igen barnhems ägarens röst precis innan allt slocknar.