En Plats För Mig

27 ~ I VÄNTAN

Prins Trillian kände sig väldigt illa till mods efter att fått höra om att det var prins Lucian som tagit Lisa och nu kräver att han ska skriva under ett fredsavtal med vilkor som bara gynnar Lidiana.
Han slår näven i bordet och hans män ser på honom, de väntar på att han ska ta ett beslut.

"Prins Trillian, vi kan inte gå med på deras vilkor." Säger en av hans rådgivare.
Heta diskussioner bryter ut mellan männen.
"Villkoren är bara till fördel för dem, vi kan inte låta Lidiana ta över pågrund av en tjej."
"Prins Trillian du måste se att ett liv inte är värt ett sådant avtal. Astillia skulle upphöra att existera om vi går med på deras vilkor."

Trillian känner ilskan stiga inom honom och måste hålla tillbaka sig själv för att inte visa sina känslor.
Någon lägger en hand på hans axel, Lee ser på honom och nickar förstående.
"Lisa är en smart tjej och vi ska få tillbaka henne, men nu måste du lyssna på dina rådgivare." Han ser in i Lees ögon och ser att han menar allvar. Trillian nickar och vänder sig åter mot sina rådgivare.
"Tala om för prins Lucian att vi inte går med på deras vilkor."
Han vänder sig om och går med bestämda steg ut ur tältet.

Solen står högt på himlen och han bländas av solens strålar när han kommer ut. Han viker av direkt till vänster och går mot sitt eget tält. När han kommer in beordrar han ut alla tjänarna och sätter sig ned på en stol i hörnet. Var på Lee sedan kommer in genom tält öppningen.
"Ers nåd, jag vet hur du måste känna just nu men vi måste strukurera upp en plan om vi ska kunna vinna detta slaget."
"Jag vet Lee, jag behöver bara en lite stund att tänka." Svarar han.

I fästningen blev Lisa placerad i ett stort rymligt och mysigt rum och om det inte vore för gallret för fönstret och vakterna utanför så skulle man inte tro att det här var henne fängelse.

Tre tjänsteflickor kom in med hinkar med vatten och efter att de fyllt upp en balja med vatten så visade de mig att jag skulle kliva i. Vattnet var för varmt först men det dröjde inte länge innan jag vande mig. De började att skrubba hela min kropp.
När jag först kom till denna värld så var tvagandet det jag hade svårast att anpassa mig till. Men efter flera veckor av uppassning så lärde jag mig att det var bäst att bara göra som de sa. Det var ju deras jobb och de såg bara alldeles förolämpade ut om man sa att man klara av det själv.

Efter badet gav de mig en fin ljus gul klänning som om du frågar mig visar allt för mycket hud. Men för övrigt så gillar jag hur de har klätt upp mig.
När de är färdiga så niger de tre flickorna åt mig och går ut genom dörren. Förutom ett besök till när de bar in lite mat och hjälpte mig att byta om till nattkläder så var jag helt ensam i rummet i flera timmar tills mörkret föll och jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Ska jag försöka att fly? Kanske jag bara ska gå och lägga mig och se vad som händer i morgon? Jag bestämde mig för det sist nämnda.

Jag vaknar upp av att de tre tjänsteflickorna kommer in och åter igen hjälper mig på med en ny klänning. Denna gången en ljusgrön långklänning med axelband och ett fint snöre i vit som de knöt runt min midja. När flickorna niger och går ut ur rummet så kommer två soldater in och tar deras plats. "Lady Lisa kom den här vägen så ska vi visa dig till matsalen." Jag följer bara tyst med dem. Finns inte direkt någon anledning att inte göra som dem säger och dessutom så känner jag hur hungrig jag är. Förutom den lilla brickan med mat de kom in med igår kväll så åt jag inget sedan frukosten den dagen.

När de har fört mig genom några korridorer så öppnar de en stor dörr som leder vägen in till vad jag gissar måste vara matsalen.
Ett långt bord är dukat och det är mat över allt. Jag ser prins Lucian sitta på den ena gaveln av det långa bordet och jag blir placerad på gaveln mitt emot.
Bordet är fullt av adelsmän och kvinnor och det är lätta att se vilka som tillhör Lidianas kungadöme då de alla bär den blå färgen någonstans på sina kläder. Men det är en man som sticker ut runt bordet och när jag ser på honom känner jag genast igen den korta knubbiga Atilliska adelsmannen Lord Loksre. Alla ser lika stela och rädda ut som de gjorde dagen innan och jag förstår varför.

Bara av att se på prins Lucian känner jag en kall kår som går rakt igenom mig. Precis som tidigare så har prinsen en viss dragning till sig. Han ser riktigt bra ut! Det är bara de där ögonen. Med sina avlånga former och kolsvarta färg så känns det som att se rakt in i ett blodtörstigt djurs ögon. Hans blick vandrar från den ena till den andra och när blicken vilar på mig så försöker jag att hålla kvar min egen blick men misslyckas och ser på maten på bordet istället.

En dov plinga hörs och jag hör hur folk prasslar med bestiken och börjar att äta och jag tittar upp igen. Alla utom prinsen hade börja att äta för hans blick var fortfarande riktad mot mig.

Jag är väldigt dryg på att lägga upp nya kapitel just nu! Dels för att jag inte har haft någon skrivlust av goda skäl då det hänt lite saker... dels för att det har varit mycket jobb på grund av att det har hänt saker! Allt är bättre igen nu så nu ska jag börja uppdatera oftare igen 😀
Detta kapitel skrev jag under natten när jag satt i valplådan med en av våra tikar som har fått valpar så kanske kan var rätt så mycket stav fel 😄 men hoppas ni gillar det nya kapitlet!