En Plats För Mig

9 ~ MINNEN

"Lisa kom här så ska vi visa dig en sak." Jag går emot klasskamraterna som har samlat sig i en grupp vi det bordet i hörnet de "coola" tjejerna i klassen alltid sitter. Jag vet att de kommer att göra något elakt men om jag inte går dit så blir det bara värre. Upplevt samma sak under hela högstadietiden. Trodde att trakasserierna skulle sluta när vi blev äldre men så blev det inte. Det har varit ren tortyr.

Framme vid klasskamraterna så ser jag hur en av dom har en linjal i handen. Två av de andra flickorna tar tag i mig och biologi boken och penskrinet i min famn ramlar ned på golvet framför mina fötter med en dov smäll. Jag känner hur någon tar tag i mina handleder och tvingar mig att lägga dom på bordet var på av avsyvärd smärta från mina händer väller upp. Klasskamraten med linjalen slår tills mina händer blir röda. Skrattande och hånande samtidigt så säger tjejerna, "Lisa ska du inte gråta lite", " Lisa stoneface" och en massa mer saker jag inte orkar att lyssna på.

Allt detta började efter att några i klassen upptäckt vad kul det var när jag aldrig visade några känslor. Min psykolog sa till mig en gång efter att jag gråtandes berättat om vad som hände i skolan men svaret jag fick var så typisk vuxna. "Om du lär dig att visa lite känslor så slutar dom säker när dom märker att det inte är så kul längre." Som om att det är mitt fel att jag har ADHD! Varför är det alltid jag som måste anpassa mig efter alla andra jämt. Så bara för att jag reagerar annorlunda än andra så betyder det att jag måste ändra på mig för att dom ska sluta!

Sedan dess har jag gett upp på att prata med någon om vad som händer. Lärarna i skolan verkar inte heller bry sig och mamma vågar jag inte berätta för. Så det här är något som händer rätt ofta men jag försöker bara att stå ut.

Efter att de har haft sitt roliga så släpper dom mig och jag tar tillbaka händerna och trycker dom emot kroppen. Nu när hon har slutat att slå så gör det inte lika ont längre men en pulserande smärta drar ändå över händerna. Jag böjer mig ned för att ta upp mina saker men i det ögonblicket då jag reser mig upp så kommer en näve som slår mig rakt i ansiktet och jag trillar bakåt. Jag landar på ryggen och jag känner hur jag slår huvudet i ett bordsben och sen blir allt svart.

Jag reser mig hastigt upp efter drömmen som var mer av ett minne än en dröm. Varför drömde jag om den händelsen för tre år sen nu?
Det har ljusnat ute och liv och rörelse har åter igen vaknat i staden.
Efter mötet med kungafamiljen igårkväll så sprang jag så långt jag orka. Tillslut så hittade jag en liten bro som jag kröp under. Just då så kändes som ett bra ställe om man ville va ifred men jag måste ha somnat av utmatting efter allt som hände igår. Och utmattad måste jag ha varit som drömmer om den incidenten. Minns att jag vaknade på sjukhuset efter två dagar och de berättade att jag hade slagit i huvudet så hård att det var tur att jag fortfarande hade varit vid liv. Efter det så hade jag blivit tvingad att berätta vad som hade händ och mamma hade kallat tills sig polisen och sedan bytt skola på mig omedelbart.
Mamma hade varit utomsig av ilska och jag minns hur arg hon hade varit. Men även om hon hade varit arg så blir jag ändå glad av att veta att mamma faktiskt bryde sig om mig.

Minnet av mamma fick det att tåra sig lite i ögonen på mig. Hur mycket flickorna än hade slagit mig med linjalen så hade jag inte rört en min, men sedan jag kommit till den här världen känns det som att jag inte har gjort något annat än att grina som ett litet barn.

Det har börjat att bli väldigt mycket liv runt omkring mig nu och jag hör hur några barn leker på bron ovan för mig. Det är väldigt mysigt att höra hur mycket liv det är här. Jag reser mig upp för att titta runt lite. Små stånd täcker gatans kanterna där de säljer allt möjligt från frukt till olika accessoarer. Det kryllar av folk på gatan längs med vattnet. Vattnet verkar inte vara så djupt men det forsar väldigt fort så att ramla i vore en dum idé. Jag tar några steg bort från vattnet och ställer mig på den stenbelagde vägen. Nu när mina fötter stöter i stenarna istället för det mjuka gräset så inser jag att det är kallt om fötterna. Stenarna har inte hunnit värmts upp av solen än och mina nakna fötter påminner mig om att jag inte har några skor på mig. Minns att jag tog av mig dom igår för att de var så svåra att springa i men har ingen aning om vart de tog vägen sen.

Ett högt plask hörs följt av massa barn rop. Jag vänder mig mot källan av ljudet och ser hur barnen på bron står och hojtar och pekar på vattnet. Ett av barnen har fallit i och flyter fort iväg. Jag tittar mig omkring för att se om någon är i närheten men jag verkar vara närmast. Jag tar snabbt av mig den tunga klänningen jag har på mig. Minns alla klädsim lektioner i skolan och hur jobbigt det är att simma med tjocka kläder. När jag är färdig så har jag bara den tunna vita underklänningen kvar på mig.  Efter det så dyker jag snabbt i efter barnet.