En Plats För Mig

21 ~ PÅ VÄG IGEN

Jag vann striden men till skillnad från de tidigare så tog den här mannen det på allvar.
Vi fick båda in många sparkar och slag. Vi undvek ställen som kunde skada för mycket och efter flera minuters sparkande och slag så gav mannen upp.

Alla i byn hade stannat upp och tittat på striden och nu såg de på mig med stor misstänksamhet. Men efter de här månader tillsammans så kände jag att jag borde kunde lita på dem. Så jag berättade allt! Vart jag kom ifrån och hur jag lärt mig kampsort i min värld. Hur jag kom till denna värld och hur prins Trillian räddade mig från slavhandlare.

Min berättelse möts av förvåning och blickar som vissa ser skeptiskt på mig och andra som vill tro mig men har svårt att förstå. "Jag vet att det är svårt att förstå men jag lovar att jag inte ljuger!"
En lång tystnad läggs sedan över byn. Det blir så tyst att det känns som om allt bara stannade upp.

Den som tillslut bryter tystnaden är Aria och hon går fram till mig och kramar om mig. Tårarna rinnner av lättnad. Att hon tror mig känner jag av värmen som hon ger mig och för en stund så låter jag bara armarna hänga medans hon kramar om mig.

Jag vet inte om alla av byborna trodde på mig men de följande dagarna så var det ingen som tog upp saken och allt fortsatte som vanligt tills det var dags för mig att ge mig av.

Två av männen från byn skulle eskortera mig ned för berget och sedan skulle de hjälpa mig att hitta armen. Först hade de protesterat och sagt att det var säkrare att jag blev för till slottet men efter protester från mig så gick de med på att göra som jag sa.

Tre dagar tog det att ta sig ned för berget. Och jag förbannar mig över att jag inte tänkt på att lära mig att rida under min tid i byn. För precis som när jag först färdats till byn så har jag svårt att hålla balansen.
Det är visserligen lite lättare nu när mina händer är fria men ridningen sätter fortfarande spår i min bakdel. Stel och stönande lägger jag mig varje kväll, inkrypt brevid hästen för att få värme och de två männen tycker att det är lika roligt varje kväll att skratt åt mina plågor.
På den tredje dagen av resan så är vi nere vid bergets fot och det är skönt att slippa de svindlande höjderna i bergen. Vi vänder oss mot väst och börjar vår färd mot armén .

Att hitta arméns framfart var enkelt. Tusentals spår av fötter, hovar och vagnar går längs en bred väg mot Astilias och Lidianas gräns. Vi rider i ytterligare två dagar innan vi kommer fram till gränsen där striderna redan har börjat.

Ett slagfält är det värsta jag någonsin sätt! Döda hästar och kroppar ligger utspridda överallt. Folk springer fram och tillbaka för att ta hand om de skadade och föra dem i säkerhet. Och längre fram kan man knappt urskilja striderna som pågår än fast mörkret har börja att falla. Men värst av allt är allt blod! Det ser ut som om allt och alla är täckta med blod. Som om hela världen har blivit röd.

Det är en ohygglig scen! De två männen som eskorteret mig tar tag i trenslet på min häst och börjar att dra mig bort från scenen framför oss.
Jag sitter bara alldelles stel på hästen och ser hur slagfältet rör sig bortåt men hur hemskt det än är så kan jag inte släppa blicken från den. Jag känner mig som frusen när en skräck som blandats med rädsla sköljs över mig där jag sitter på hästens rygg.

Hur många ligger döda och kalla där borta på grund av mig? Alla dessa människor som jag aldrig träffat ligger där borta döda och det finns ingenting jag kan göra åt det.

Som i ett töcken hör jag röster runt om mig när de två männen förklarar för soldaterna vem jag är när vi kommit fram till kanten av lägret. Soldaterna släpper misstänktsamt fram oss och fyra av dem sluter sig upp runt oss och eskorterar oss mot befälhavarens tält.
En soldat försvinner in i tältet och efter en stund så har han med sig prins Trillian ut.

"Prins Trillian, en flicka som utger sig för att vara en Lady Lisa är utanför." Trillian släpper vad han håller på med och tittar shockad på soldaten och hans män i tältet ser ännu mer shockade ut av att se prinsen tappat fattningen. Han rusat ut ur tältet så snabbt att de andra knappt hinner reagera.
Och mycket riktigt där är hon. Han ser Lisa sitta på hästryggen säker och välbehållen. Hennes långa vita hår virvlar runt i vinden och utan tvekan går han emot henne. Men när han ser henne så märker han att något är annorlunda med henne. Hon ser inte längre ut som den flickan han först träffat men det har ju gått flera månader sedan de sågs sist.

Han stannar tvärt upp när han ser hennes blick. Något är fel.
"Lisa är allt som det ska?"
Vid det här laget så har en folkmassa av soldater, tjänare och adelsmän samlats runt dem.
"Lisa, titta på mig". Men hon möter inte hans blick. Han ser hur en tår rinner ned för hennes kind innan hon utger ett skrik som får han att backa och alla runt omkrig att bli alldelles stela och tysta.

Hon börjar att falla av hästen och Trillian springer fram och tar tag i henne. "Lisa vad är det?" Men han får inget svar för hon bara gråter och skakar okontrollerat.