En Plats För Mig

40 ~ ÖVERTYGA DEL 2

Den folkmassa som har samlats ser stumt på händelsen som utspelar sig och vakterna verkar tveka över vad de ska göra.
Trillian tar tvekande några steg emot mig. Han sträcker ut handen som för att röra vid mig men drar tillbaka den i en snabb rörelse.
"Du ljuger! Jag såg på när Lisa dog och jag kände hennes händer, hur kalla de blev när livet rann ur henne." Han nästan spottar ut sig orden i vrede.
"Du vet att det är jag om du bara känner efter. Efter att jag försvann från din sida så blev jag räddad av personer i min värld. Det är sant att jag nästan dog men de lyckades att rädda mitt liv i sista sekunden. Snälla Trillian känn efter i ditt hjärta. Det är jag, jag är tillbaka och jag tänker aldrig lämna dig igen."

"Sluta ljuga!!" Tillian röst är blandad med vrede och förvirring och han sätter händerna på huvudet.
Jag är tyst en stund medans jag funderar. Vad finns det som jag kan säga som kan få honom att förstå?
"Trillian." Han låter händerna falla till sidan och tittar på mig. "Kommer du ihåg den gången när du, jag och Annabell satt på ditt rum en sen kväll och diskuterade olika saker." Jag måste tänka lite för att få fram minnena från de dagarna då vi tre brukade stanna upp på kvällen och bara prata hela natten.
"Du berättade om att du har döpt ditt svärd till Assnar och att du aldrig har varit kär på riktigt." Jag ler lite vid minnet. Jag kan komma ihåg hur irriterad han blev på mig när jag sa att det bar ett fånigt namn att döpa ett svärd till och glädjen jag känt när han berätta att han aldrig varit kär. Jag fortsätter att ta upp minnena.
"Du berättade hur alla de flickor du umgicks med på baler och andra tillställnigar bara var ute efter din position och att aldrig någon av dem brydde sig om dig."
Jag tystnar för att se hans reaktion.

Något jag aldrig trodde jag skulle få se Trillian göra är att visa sina känslor bland folk men nu kan jag se tårarna som rinner ned för hans kinder. Han öppnar munnen för att säga något men inget kommer ut. Han försöker igen och nu kan jag höra hans ord i en låg viskning. "Är det verkligen du?"

Hans ord får mitt hjärta att slå hårt av glädje i mitt bröst. Jag kastar mig om hans hals och gråter mer än jag någonsin gjort tidigare men denna gången är det glädje tårar. "Ja Trillian, det är jag. Åh vad jag har saknat dig!"

Efter några tvekande rörelser så känner jag hans armar om min midja. Han trycker så hårt att det nästan gör ont men jag kan också känna alla de dagar som gått sen han trodde att jag var borta för alltid. Alla de dagar som har varit som en mardröm för honom och nu måste han hålla hårt vid vad han har för att inte tappa det igen.

Jag känner hans händer röra sig över min rygg och sedan hur vi glider isär en liten bit så att vi fortfarande kan hålla om varandra men nu kan se rakt in i varandras ögon. Sedan händer det oväntade. Han lutar sig framåt och jag kan känna hans läppar mot mina. Varma fuktiga läppar som kysser mig och gör att hela kroppen pirrar upp av glädje.
Hans läppar är kvar på mina i vad som känns som en evighet innan han drar sig bort från mig med ett leende ansikte.