En Plats För Mig

7 ~ DUELLEN

Vi går runt varandra i en cirkel en stund med vapnena dragna. Jag försöker att läsa min motståndares rörelser medas Trillian bara verkar att ta det lungt. Han tar mig inte på allvar. Han tror verkligen inte att jag kan vinna.

Efter en stund så har jag har tröttnat på hans arroganta attityd och börjar att springa emot honom med svärdet i höjd med min högra sida. Jag ser på hans grepp om svärdet att han inte håller det ordentligt även om jag är på väg mot honom. Jag suckar. Han håller upp svärdet för att blockera min attack men strax innan våra svärd ska stöta ihop så släpper jag mitt och låter det falla till backen. Jag tar tag i hans vänstra arm med min högra istället och slänger mig runt honom tills våra ryggar möts. Från den positionen så tar jag tag i hans högra arm och tar svärdet ur handen på honom och riktar spetsen mot honom.

Det hörs ännu ett förvånat rop från folkmassan och jag ser mig omkring innan jag låter svärdet falla till backen. Trillian ser förvånat på mig en stund innan han kommer på sig själv att alla stirrar på oss. Hans ansiktsuttryck förändras till rasande men här kommer Annabell in och stoppar oss.
"Herregud Lisa vart har du lärt dig det där?" Hon hänger sig på sin brors arm och tittar på mig med ett leende. "Det var inget svårt, om din bror bara hade försökt lite så hade jag inte haft en chans. Jag har aldrig hållit i ett svärd förut så om han bara hade slagits mot mig som mot sina motståndare tidigare så hade jag inte haft en chans. " Säger jag och ler tillbaka mot henne.

En våg av smärta drar igenom min axel så jag faller ned på huk medans jag håller handen över såret. Det har öppnats igen. Blod börjar att sippra ut ur såret och Annabell kommer fram till min sida. "Vi måste få in dig och sköta om ditt sår." Annabell reser mig upp och vi börjar gå i från spektaklet och tillbaka till rummet. Jag tittar snabbt bakåt och ser Trillian stå och prata med folket runt omkring igen.

Efter att jag har fått axeln omplåstrad igen så blir det ännu ett klänningsbyte, men denna gången blir jag iklädd en kort klänning som är mycket lättare att ta sig runt i en den långa klumpiga klänningen jag hade innan.
Annabell kommer in i rummet och lika så som jag så har hon också bytt till en enklare men ändå lång klänning. Men även om dessa klänningar är mer simpla så skulle det ändå vara skönare med ett par jeans och ett linne.
"Lisa är det okej för dig att göra en sak till?" "Inga problem, min axel gör inte ont alls!" Jag ler och Annabell ler tillbaka innan vi tar och går ut genom dörren och vandrar igenom den mörka korridoren igen.
Vi kommer ut i den nu välbekanta kolosala trappan men istället för att börja färden nedåt så går vi ut mitt på trappan och börjar att gå uppåt mot en mega stor och pampig dörr.
Herregud vilken imponerande arkitektur det är i detta slott! Chockad över hur stort och fint allt är här när den här världen verkar vara något som taget från medeltiden.

Det står två vakter placerade vid dörren och när vi kommer närmare så öppnar de genast de två dörrarna som utgör den kolosala dörren.
Inne i salen så möts vi av ett stort runt rum och längst in i mitten av rummet så är det en upphöjning med fem pampiga stolar placerade på rad.
Kungen i mitten med drottningen på sin vänstra sida och Trillan på sin högra. Och platsen brevid drottningen som är tom gissar jag på tillhör Annabell. Men undrar vem den femte stolen tillhör?
Vet inte varför jag inte är mer förvånad över allt detta. Kandke jag borde vara? Men något med det hela känns väldigt bekant.

När vi går igenom rummet så känner jag de blickar som kastas över oss. Soldaterna som är placerade på rad bildar en linje med fullt av adelsmän och kvinnor som granskar varje steg jag tar.
Varför är det så mycket folk här?
När vi kommit fram så bugar Annabell lätt och jag härmar henne. Efteråt tar Annbell till tala. "Ers högheter det här är flickan som räddade livet på mig, hon trotsade slavhandlarna och med det gav prins Trillian tid att komma närmare med sina soldater. Det är tack vare henne som jag står här idag."
Ett lågt sus av röster hörs i rummet. Det är väldigt obekvämt att vara så i centrum och inte ha någonstans att gömma sig. En mörk röst hörs över rummet och det blir fort tyst i salen igen. Det är kungen som tar till orda. "Jag är väldigt tacksam över att du hjälpte min dotter och vet inte hur jag ska kunna återgälda denna gärning." Kungen tittar rakt på mig och jag ser rakt in i hans ljusblå ögon. Han ger mig en granskande blick från topp till tå innan han ger ifrån ett högt genom trängande skratt. Han vrider sig i stolen mot sin son. "Så den här flickan är det alltså som har ställt till med så mycket för dig det senaste dygnet." Trillian ser rasande på kungen som bara skrattar ännu mer. Kungen ser åter igen på mig. "Jag hörde att du utmanade min pojk här i en svärdsduell även om du är skadad. Vad fick dig att göra det även fast du sätt alla de soldater han besegrade innan?" Han ser på mig och jag känner hur alla i salen väntar på ett svar. Jag bugar lite lätt innan jag svarar. "Prins Trillian förolämpade mig strax efter att jag vaknat upp och jag ville bara att han skulle be om ursäkt." Trillan reser sig upp från sin stol och pekar på mig. "Jag tänker aldrig be om ursäkt till en så oförskämd person som dig! Inte nog med att du slog till mig efter att jag försökte kolla om skadan jag gett dig var okej, du slog till mig i ansiktet och sedan förvänta dig förlåtelsen. Det är jag som känner mig förolämpad här"

Vilken bortförkämd person han är! Jag vände mig bort mot han och titta rakt på han. "OCH VEMS FEL VAR DET DÅ? Du lutade över mig och började att ta av min klänning. Vissa tjejer kanske skulle ha gått med på det på grund av din status men jag bryr mig inte. Du kunde väl bara ha frågat istället för att närma dig på ett så förvirrande sätt!" Jag knyter näven och känner ilskan inom mig. "Där jag kommer ifrån så är det inte acceptabelt att göra så!"
Oj då jag gjorde det igen... men jag klara inte att styra ilskan ännu en gång.

Det har blivit en konstig tystnad i salen och alla stirrar på mig.
Efter att jag har lugnat ned mig lite så lyfter jag blicken och tittar åter upp mot kungafamiljen och bara väntar på att någon hemskt ska hända för att jag sa emot en kunglig.
Kungens flin har försvunnit och är nu bara ett rakt sträck i ansiktet men han ser inte direkt arg ut men jag ser hur han än en gång granskar mig.

Allas blickar vänds bort från mig och jag hör hur fotsteg närmar sig bakom mig. Drottningen reser sig upp och säger något för första gången. "Syster du är tillbaka". Jag vänder mig om för att se vem det är men precis då så lägs en hand på mig axel och jag ser rakt in i Carolinas ögon.