En Plats För Mig

46 ~ ETT VAL

Ett klappande ljud hördes när jag slog till han över kinden och han tittade förvånat på mig. "Har du lugnat dig nu?" Frågade jag. Han nickade för att visa att han förstod. Då vände jag honom ryggen och gick bort till de tre syskonen. "Är du okej Roella?"
"Ja jag är okej, blev lite rädd bara." Svara hon och jag kunde se hennes lätt skakande händer. Sedan gick jag bort till Milla som hade blivit så rädd att hon börja att gråta. Jag satte mig ned på huk framför henne. "Så ja, allt är bra nu. Den stor arga mannen är inte arg på dig." Hon tittade upp på mig från sin brors famn och hoppade istället till mig så att jag kunde trösta henne.
Jag tog hennes hand och började åter att gå till prinsen medans hon grät.

Trillian och alla de andra stod bara som förstenade medans vi kom närmare.
Framför Trillian så satte jag mig på huk och sätte ned flickan i mitt knä. "Milla titta på honom." Sa jag och pekade på prinsen. "Ser han farlig ut?" Milla studerade Trillian ett tag och svarade sedan. "Han är läskig." Sa hon bara och jag kunde höra hur svårt Lee hade att inte börja skratta högt bakom Trillian.

Jag log åt honom. "Trillian kan du sätta dig ner." Jag sa det inte som en fråga och han gjorde lydigt som han blev tillsagd.
"Ser han läskig ut nu?" Frågade jag. Hon bara nickade till svar. "Om han sa förlåt för att han skrek skulle det bli bättre då?" Frågade jag henne.
Hon tittade mig rakt i ögonen en stund och nickade sedan.

Då tittade jag på Trillian för första gången. "Har inte du något att säga?" Frågade jag honom med en inte så vänlig ton. Han tvekade en stund innan han sa något.

"Förlåt det var inte meningen att skrika." Sa han.
De orden fick Milla att skina upp igen med sitt breda leende.
Jag släpte iväg henne så hon kunde gå tillbaka till sina syskon. Men innan hon han dit så vände hon sig om och pekade på prinsen. "Prinsen är verkligen en snygging precis som du sa." Hon tittade på mig en sista gång innan hon sprang iväg.

Tystnaden som uppstått avbröts av Lees skratt som hördes över hela marknadplatsen och inte långt efter det så började vi alla att skratta.

När vi skrattat färdigt så ställde sig Trillian upp och sträckte ut sin hand åt mig. "Kom nu så går vi tillbaka till slottet." Men jag tog inte hans hand. Istället så började jag att springa åt motsatta riktning.

Trillian stod stummt kvar. "Gå efter henne." Manade Lee på honom och han skyndade sig in på den sidogata hon försvunnit in på. Hon hade stannat där och stod och väntade på honom.

Det var bara av ren reflex jag hade sprungit iväg. Kanske ville jag komma undan eller kanske att jag ville vara ensam med honom. Vad det än var så stod vi nu där och bara tittade på varandra i den ensamma gränden.

"Lisa snälla kom tillbaka till slotet med mig nu." Sa han med en bedjande röst.
"Nej. Det finns ingen plats för mig där. Du ska bli kung och en som mig har inget där att göra."

Nu förstod Trillian vad allt handlade om. Hon var rädd. Rädd att inte kunna vara med honom längre efter att han blir kung.
"Lisa mina känslor för dig kommer inte att ändras bara för att jag blir kung." Sa han.

"Det vet jag väl." Skrek jag åt honom. Nu blev han lite förvirrad, vad var det då som var problemet?
"Jag vet att du älskar mig och jag älskar dig och allt det där. Det är inte problemet." Skrek jag åt honom. "Men vad ska dem säga?" Jag pekade ut mot folket där ute. "Kan verkligen någon som jag vara så nära rikets kung?"

Trillian funderade på hennes ord en stund innan han skred till handling.
Han grep tag om min hand och började att dra mig mot folkvimmlet vi kom från. Precis när vi kom ut ur gränden så stod Lee och soldaterna och väntade där. Jag började att protestera. "Släpp mig!" Skrek jag och försökte bända loss hans han med min andra men utan resultat. Han hade ett hjärngrepp om mig men endast så hårt att det inte skadade mig.

Jag blev alldelles röd i ansiktet och såg hur allas blickar åter igen var på oss. De aktade på sin där vi gick förbi.

Nu blev jag arg. "Men släpp mig din idiot!" Jag sparkade emot honom men han bara undvek det. "Släpp mig!" Skrek jag ingen men han bara fortsatte.
Tillslut så stannade han och släppte taget.

Han klev upp på ett av ståndenas bord och började att prata. "Jag gissar på att alla här vet vem jag är." Förkunnade han.
Det såg lite komiskt ut när han stod på ett slitet bord i pampiga kunga kläder och talade ut över folk massan.
"Ladyn här är den personen jag vill ska bli er nya drottnig men hon är så osäker på vad ni, folket ska tycka om den saken." Han geatikulerade med händerna ut över vimlet av folk. "Hon säger att hon inte kan vara med mig för att jag ska bli kung. Men då har jag bara en sak att säga." Han gjorde en lite teatraliska paus. "Om ni inte går med på att hon blir er nya drottnig så kommer jag att överlämna tronen till prinsessan Annabell och leva mitt liv med henne ändå."

Han avslutade sitt tal och lämnade mig helt chockad. Vadå drottning? Jag ville bara vara med honom ingen, ingen sa något om drottnig!
"Trillian vem sa något om att bli drottning, jag vill bara vara med dig." Sa jag.
"Då avsäger jag mig tronen då så kan det bli så." Han log åt mig som om det var en obetydlig sak.
"Du kan inte göra det. Tänk på din syster, hon är ju bara ett barn!"
"Så då finns det bara ett val då." Sa Trillian.
"Bli min drottnig för att hon ska slippa."

Snacka om att spela på mina känslor och han syster för den delen!
"Men Trillian..." började jag men blev avbruten.
"Lisa gå med honom." Det var Roellas röst som kom någon stans inne ifrån folkmassan.
Någon annans röst hördes. "Länge leve kung Trillian, länge leve drottning Lisa." Och snart skanderade hela torget våra namn.

När de äntligen tystnat så känns det som om allas blickar är riktade mot mig. Kanske det kan ha att göra med att allas blickar är det! Jag försöker att ännu en gång springa där ifrån men blir stoppad av Lee. "Lisa du är inte ensam, glöm inte att vi, dina vänner finns här för dig." Han släppte mig och Trillian drog mig till sig från andra hållet i stället. Han kramade om mig och hans omfamning kändes som det bästa i världen just nu.
"Är du redo att bli min nu?" Frågade han mig.
"Ja." Var det ända jag sa och sedan kunde jag känna hans läppar mot mina.