En Plats För Mig

8 ~ MÖTE MED BEKANT

Jag ser på Carolina och hon ler mot mig. Gud vad jag är glad att se henne! Jag trodde aldrig att jag skulle få se henne igen.

"Hej Lisa" När jag hör den välbekanta rösten från personen som har blivit den viktigaste i mitt liv så kan jag inte stoppa mig längre. Tårarna bara kommer och jag kramar om henne. Jag är inte ensam i denna konstiga värld! Vilken lättnad. Alla känslor av ensamhet och förvirring bara rinner av mig i takt med tårarna som rinner ned för mina kinder.

Jag vet inte hur länge jag kramar om henne men tillslut så lyfter hon upp mitt huvud och tittar mig rakt i ögonen. "Lisa jag är här nu och jag lovar att inte lämna dig igen". Hon ler åt mig och jag tar ett steg bort från henne och ler tillbaka.
Carolina börjar att gå uppåt mot de andra och väl där så kramar hon om drottningen.

Kallade hon inte precis Carolina för syster? Vad är det här?
Drottningen och Carolina kramar om varandra en stund var efter hon hälsar på de andra i kungafamiljen.

De fem stolarna där uppe är nu fulla. Jag har ingen aning om när Annabell lämna min sida men nu ser jag henne sitta där uppe i den pampiga stolen med resten av kungligheterna.

Det är väldigt ensamt där jag nu står omringad av okända människor och jag känner hur allas ögon åter spänns på mig. Borde jag säga något? Undrar vad alla tycker när jag alldeles nyss grät som ett litet barn. Kan gissa på att jag ser väldigt rolig ut då mina ögon borde vara alldeles röda.
Jag känner hur kinderna blossar upp vid den tanken. Gud så pinsamt! För att inte synas så mycket så försöker jag gömma ansiktet genom att böja huvudet framåt lite. Jag pillar lite med fingrarna på kjolen på klänningen istället och försöker att konsentrera mig på det istället för att få bort den värsta pinsamheten.

"Lisa du behöver inte vara rädd." Det var Carolinas röst. Jag lyfter upp huvudet sakta och ser hur hon leende står där. Jag börjar att le tillbaka men slutar tvärt då en tanke slår mig.
Varför står Carolina bara där och ler? Vet hon inte hur svårt jag har haft det? Hur kan hon bara står där och le som om allt detta var hur normalt som helst!! Jag knyter näven för att inte få ännu ett utbrått och säger något jag sedan ångrar. Carolina tittar oroligt på mig. "Är det något som är fel Lisa?"

Jag klarar inte detta mer. Jag trodde jag var starkare än så men jag lyckas inte hålla tillbaka min ilsla. "OM NÅGOT ÄR FEL? ALLT ÄR FEL!" Jag praktisk taget skrek ut det där. "Jag vet inte vart jag ska börja. Jag har blivit kidnappad av slavhandlare, fått en pil i axeln och blivit överfallen av en arrogant prins som tror att kvinnor är leksaker och du frågar om något är fel!? Jag har ingen anning om vart jag är eller hur jag kan ta mig tillbaka så självklart att det är något som är fel."

Jag släpper krampaktigt ut fingrarna i min knytna näve när jag känner mig lugnare och först nu känner jag hur jag flåsar efter allt skrikande. Någon lägger sina armar om mig och jag tittar upp och ser att det är drottningen. "Callina måste ha haft en bra anledning till varför hon förde dig till oss. Ellerhur Callina?" Hon tittar på sin syster som bara rycker på axlarna. "Jag förde henne inte hit, någon annan han före innan jag ens hunnit att förklara något för henne." Callina tittar på mig. "Lisa jag är ledsen för allt. Jag menade att berätta allt för dig den dagen du fyllde arton." Hon tittar sorgset på mig och suckar lätt innan hon börjar att förklara.

"Det första du behöver veta är att dina föräldrar på jorden älskade dig jätte mycket." Jag ser Carolina eller ja Callina från ett helt annat perspektiv nu. Hon som alltid brukar att le sitter nu framför mig med en blick som säger mig att jag strax kommer att få höra något smärtsamt. "Dina föräldrar på jorden var inte dina biologiska föräldrar. Dina riktiga föräldrar, Simona och Rickardo var några av mina närmaste vänner innan de gick bort." Hon gjorde en liten paus för att hinna samla sig lite. Jag kan se hur jobbigt det är för henne. De måste verkligen ha betytt mycket för henne.
"Innan de dog så bad dem mig att ta hand om dig om något hände med dem och att ta dig så långt här ifrån som möjligt."

Haha! Jag skratta till samtidigt som tårarna börjar att rinna ned för mina kinder igen. "Så med långt så tyckte du att det var bäst att skicka mig till en annan värld!" Jag sätter mig ned på marken och både gråter och skrattar samtidigt. Drottningen har släppt taget om mig och står nu framför mig med en medlidsam blick.

Varför jag? Varför måste mitt liv vara så här? Det måste vara något jätte fel på mig när allt detta händer mig.
"Hur dog dom?" Jag drar blicken mot Callina men hon bara skakar på huvudet. "Jag vet inte, huset där de bodde började att brinna och när vi kom dit så var det nästan ingenting kvar."
Jag vill inte veta något mer. Hjärtat känns som att det kommer att brista när som helst. Jag brister ut i en massiv gråt attack, lutar mig ner och korsar armarna på det kalla stengolvet och bara gråter tills inga mer tårar kommer.

Jag vet inte hur lång tid det har gått men efter en stund så hör jag hur det börjar att surra av ljud igen. Med trötta rörelser så lyfter jag huvudet och tittar mig omkring och kommer nu på att det är massa folk i den stora salen. Jag känner hur kinderna blir alldelles röda och jag vill bara vara osynlig.
Jag reser mig upp på ostabila ben och springer ut genom de stora dörrarna som fortfarande stod öppna och springer tills mina ben inte orkar mer. Medveten om rösterna som ropar mitt namn, men jag kan inte stanna.

Förlåt alla om det blir förvirande när jag byter namn på Carolina men med hennes riktiga namn så ville jag att det skulle passa ihop med de andra i kungafamiljen så från och med nu så kommer hon att kallas för Callina.
Tack till alla som läser! Ge gärna feedback på vad ny tycker och om det är något som borde ändras! Glad för all respons 😄