En Plats För Mig

14 ~ GE INTE UPP

Utifrån kvinnans beskrivning så låg pojkens rum brevid köket på vänstra sidan av huset så det var lätt att hitta dit. Det var också tur att det låg på nedervåningen. För om jag minns lektionerna i skolan rätt så stiger ju värme uppåt och det kan vara väldigt väldigt mycket varmare där uppe. Dessutom så är röken så tjock att jag inte skulle kunna se någonting där uppe.

Det var relativt lätt att hitta pojken. I hörnet av rummet ser jag att han sitter ihopkurad och rädd. Han har blivit alldeles sotig men ser inte ut att vara skadad. Pojken ser ut vara runt 8-9 år och han måste var vettskrämd då han inte ens verkar märka när jag lyfter upp honom. Med honom på min rygg så vänder jag mig om för att gå ut ur rummet men röken där ute har börjat att bli tjokare och jag gissar på att elden nu har spridit sig neråt. Jag ställer ner honom igen och tar tag i lakanet och rycker av två bitar som jag knyter för munnen och näsan på oss. Jag hoppas på att det ska hjälpa så att vi får i oss så lite rök som möjligt.

Branden har mycket riktigt spridit sig ned för trappan och blockerar nu vägen för ytter dörren. Jag viker istället av till höger och in i köket och klättrar ut med pojken genom fönstret.

Trillian ser hur Lisa hoppar ut genom fönstret med pojken på ryggen. Han rusar fram till dem och hjälper henne ned med honom.
Lisa faller ihop på benen och försöker att hosta ur sig röken i lungorna. Hon är alldels sotig och har fått små brännsår här och där men det verkar inte vara någon överhängande fara. Prinsen förstår inte varför flickan gjorde som hon gjorde. Varför skulle hon riskera livet sådär? Hur kommer det sig att hon alltid ska hoppa in i all fara hon möter. Förstår hon inte att hon kommer att dö en dag om hon alltid ska rädda alla. "Vad i hela fridens namn håller du på med? du kunde ju ha dött!" Han känner sig rasande men samtidigt lättad att hon är okej.

"Istället för att skrika på mig så kan du väl ge mig lite vatten och vara så snäll och hjälpa mig av med jackan". Jag tittar på honom med ett litet leende. Han hjälper mig av med jackan och handskarna först innan han ger mig lite vatten.
"Hur är det med pojken?"
Trillian svarar inte utan sänker bara huvudet och tittar i riktning mot barnet och hans mor.

Jag är snabbt uppe på benen och rusar mot pojken och hans mamma. Modern vaggar gråtande sitt barn i famnen och jag kaster en blick på barnet.
"Trillian ta bort modern från barnet en stund." Han gör som jag säger utan att fråga men kvinnan bara skriker och gråter när jag tar barnet från hennes omfamning.

Jag tar av mig tröjan och lägger ut den på marken innan jag placerar pojken på den. Jag lyssnar efter andningen och tar pulsen och när jag inte känner någon av dom så börjar jag med bröstkompressioner. Trettio pumpningar på hjärtat och två inblåsningar efter det. Efter flera försök av hjärtlugnräddning utan resultat så känner jag hur hög min egen puls är. Svetten rinner och jag känner tårarna I ögonen. Men ge upp tänker jag inte göra!
"Lisa, vad du en gör så sluta nu. Han är borta och det finns inget du kan göra åt det." Trillian placerade sin hand på min axel. Han hade släppt kvinnan när hennes make hade kommit och tagit hand om henne. "Lisa snälla sluta" säger han bedjande till mig en gån till.
Men jag vägrar att ge upp redan.
"Idiot! hur kan du säga så. Jag tänker inte ge upp så länge det finns hopp kvar!" Jag slår bort hans hand och fortsätter.
Men tillslut så känner jag hur hoppet inom mig börjar att ta slut och överväger om jag ska ge mig.

Men precis när jag tänkte ge upp så hostar pojken till och jag faller bakåt av lättnad. Modern och fadern kommer rusande fram och kramar om sin son. Modern tjuter och gråter av glädje och sonen fortsätter att hosta i sina föräldrars famn. Trillian går fram till pojken med vatten och hjälper honom att dricka. Det där tycker jag är lite underligt att se den arroganta prinsen göra. Göra saker för andra brukar inte fall in i honom men när någon är i nöds så hjälper han faktiskt till. På de veckor jag har varit här så har jag faktiskt märkt att han har en mjuk sida bakom prins fasaden.
Jag tror till och med att jag gillar den sidan hos honom. Sidan av honom där vi kan sitta på kvällarna i min gemak och skratta tills timmen blir lång. Jag gillar till och med hans personlighets byte. Annabell, Trillian och jag kan sitta och ha det hur trevligt som helst men så fort någon annan kommer byter han till sin prins roll och blir lika arrogant igen.
När jag tänker efter så har han inte sedan den där dagen när jag kom till slottet sagt något elak till mig.

Prinsen pratar lite med pojkens föräldrar och pojken som verkar ha kommit ur den värsta chocken ler glat åt dom.
Jag ställer mig upp och tittar mig runt omkring. Elden har börja att falna och resterna av det som var skolan ligger nu i en svartnad hög. Byggnaden intill är såpass skadad att de kommer att få riva den och bygga nytt. Men resten av byggnaderna på raden verkar ha undkommit de värsta lågorna och med lite reparationer där lågorna har slickat brädorna så blir det nog beboeligt igen.

Bakom mig står en man och vinkar åt mig. Jag går dit med raska steg. "Kan du hjälpa mig lite, det finns en skadad person här borta". Jag följer givetvis med och det valet kommer jag att få ångra.

När vi kommer fram till vart den så kallade skadade personen skulle vara så möts jag av ytterligare tre män som tar fast mig och de håller så hårt att jag inte har en chans att komma undan. Innan jag hinner ropa på hjälp så binder dom för både mun och ögon och för bort mig.

Hoppas ni gillar berättelsen!😊
Ibland känns det som att jag går lite för fort framåt för att jag har så mycket jag vill skriva innan jag glömmer bort det!
Säg gärna till ifall det är något som kan ändras på eller något annat 😄