En Plats För Mig

18 ~ FAST

När jag vaknar nästa dag så känner jag mig utvilad men de fyra dagarnas rytt har sätt sina spår i min kropp. Med ömmande rörelser så sätter jag mig upp i sängen var på en kvinna kommer in genom dörren. Hon ger mig en bricka med bröd, ost och lite varmt te som luktar ljuvligt. Sedan sätter hon sig brevid mig på sängen.
"Lady Lisa jag har tyvärr dålig nyheter. Jag vet att vi lovade att föra dig tillbaka men en snöstorm bröt ut under natten i bergspasset och det är just nu omöjligt att ta sig ner den vägen." Hon ser nedlsaget på mig.

"Då får jag väl vänta tills den är över då." Jag ler åt henne men kvinnan ser fortfarande lika dyster ut.
"Jag är rädd för att det inte är så enkelt. Snön kommer inte att sluta snart och passet kommer att vara oframkommligt tills våren."

"Men jag måste ju ta mig tillbaka innan kriget startar." Jag ser på henne men hennes blick säger mig att det är omöjligt.
"Det här var exakt varför lord Loksre ville att du skulle föras hit. Snön i bergen gör det omöjligt att färdas så här års och ni hade tur att stormen inte börja på vägen hit."

"Men det är väl inte storm varje dag?"
"Nej det är uppehåll ibland men för en oerfaren ryttare är det ändå omöjligt. Uppehållen varar högst någon dag och det tar minst tre dagar för en erfaren ryttare att korsa bergen, för en oerfaren att försöka när det är massa snö är både farligt och dumdristigt. Den som inte är van vid rutten kan ta ett stegfel och ramla ner för stupet. Snön gör det svårt att se vart vägkanten är och det gör att det tar längre tid och under den tiden så kommer stormarna att börja igen".

Jag känner mig alldeles nedslagen av hennes berättande av situationen.
"Så jag har inget val än att vänta tills snön smälter?"
"Jag är ledsen, men ja så är situationen. Men var inte för orolig. Det tar tid att göra i ordning inför krig och gränsen i väst är snart också täckt av snö. Bara dumdristiga drar ut i krig mitt i vintern. Istället ska du se att de väntar och samlar ihop armen innan de startar någonting."

Även om hennes ord ger mig tröst så vet jag inte hur jag ska klara mig med oron över att folk kan dö där nere medans jag är fast här uppe bara för att en idiot lord vill ha krig.

"Så det finns inget annat sätt att ta sig ner för berget?"
"Inte för tillfället tyvärr. De fyra männen som förde dig hit är våra bästa i snökriser. Inte många andra i byn klarar av att ta sig genom passet under vintern och för dem att ta med en oerfaren är både farligt för deras liv och dig."

"Men jag kan ju inte bara sitta här och låta dom tro att jag är kidnappad! Folk dör ju i krig! Jag står inte ut med tanken på att människor dör på grund av mig."
Jag känner hur en tår rinner ned för min kind följt av snyftningar och hurklande av både ilska och sorg.

"Finns det något sätt att få fram information om att jag är säker och att allt bara är ett missförstående?" Får jag fram med gråten fortfarande fast i halsen.

Kvinnan ler för första gången.
"Männen jag precis berättade om kan ta sig ned när stormen lättar och berätta för dom. Problemet är bara trovärdigheten. Hur ska dom kunna bevisa att det de säger är sant?"

Jag funderar en stund. Finns det något jag kan skicka med som bevis? Det ända jag har är kläderna jag har på mig och det funkar knappast. Om jag bara hade ett smycke eller något personligt.

Vi bestämde oss för att tänka på saken en stund. Det skulle ändå ta ett tag innan stormen lättar så jag har tid tills dess.
När kvinnan precis ska stänga dörren bakom sig så jag kan sätta på mig de kläder hon gav mig så stannar hon. "Du kan väl i alla fall skriva ett brev till dom och förklara vad som hänt."
Sedan stänger hon dörren och jag blir ensam kvar.

Efter att jag klätt på mig så kommer den lilla flickan in. Försiktigt och blygt räcker hon mig papper och penna. Hon ställer sig sedan lite bakom mig och försöker försiktigt att se på när jag skriver. Jag ler lite åt henne och börjar sedan att skriva.

När tiden går och jag försöker att författa mitt brev så tydligt som möjligt så känner jag hur den lilla flickan sakta tar sig närmare för att se över min axel.
"Vad är det där för konstiga symboler?" Hon pekar på brevet jag nyss skrev.
"Det är ju bokstäver, får ni inte lära er att skriva här? Men hon ser bara oförstående ut.
"Jag kan skriva lite men vad de där symbolerna betyder har jag ingen anning om." Säger hon och pekar på mitt brev och tar sedan pennan och ett nytt papper och börjar att skriva.

Jag ser på symbolerna som hennes små fingrar nyss skapat och nu är det min tur att se förbryllad ut!
De är helt oförstående för mig!
Så de pratar ett annat språk här som jag inte har märkt hittils då jag av någon andledning kan förstå och utrycka mig på ett främmande språk jag inte ens var medveten av att jag talade!

Men vänta, det här borde jag kunna använda mig utav! Om de nu skriver på ett annat språk här så borde ju den ända som kan förstå mitt brev vara Callina och jag själv! Det måste ju vara perfekt för att bevisa att det är jag.

Flickan ser nyfiket på mig och jag ger henne ett stort leende. Äntligen händer det något bra! Nu borde de ju stoppa kriget så fort de får brevet. Jag praktiskt taget hoppar av glädje.

Men tyvärr så höll sig inte den glädjen länge.