En Plats För Mig

31 ~ LEVANDE ELLER DÖD?

Mitt medvetande kommer och går och jag kan höra röster omkring mig. Smärtan är outhärdlig, jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag är ibland medveten om röster omkring mig. Ibland så är det ända jag kan höra, eller snarare inte höra, ett stort tomrum som om alla ljud i världen är borta. De flesta rösterna är bara en ända röra men det finns en röst jag kan urskilja i mängden. Trillians.

Hans röst är som en soft melodi i mitt omedvetna tillstånd och jag vill bara öppna ögonen och slå mina armar om honom. Men min kropp lyder inte. Desperat försöker jag öppna munnen för att säga något men det kommer inget ljud ut. Läpprna rör sig inte ens och jag inser att jag inte kan kommunicera med honom.

Jag förstår att jag inte har någon kontroll över min kropp och att jag svävar i fara för att mista livet. Varje gång rösterna försvinner och allt blir tyst så känner jag en känsla av att bara lämna och ta in den fridfulla känslan av att vara fri. Fri från smärta. Fri från allt elände. Bara sjunka in i en härlig tomhet där inga svårigheter eller smärtsamma saker finns.
Men varje gång jag känner för att ge upp så hör jag prins Trillians röst och är åter tillbaka till stadiet där jag kan höra men inte styra min egen kropp.

Bland allt sus och mummel kan jag nu höra snyfningar och folk som gråter och en röst som inte är Trillians. "Ers nåd. Jag är ledsen men hon är borta" säger rösten.
"Nej du har fel, hon kan inte vara borta." Svarar Trillian och jag kan höra förtvivlan i hans röst och det är hjärtskärande att höra.

Jag försöker säga något, skrika åt han att jag fortfarande är här men inget ljud hörs. Nu är det min tur att bli förtvilad och jag försöker med allt jag kan tänka mig. Med det finns inte mycket jag kan göra när min kropp inte lyder vad jag säger åt den att göra. Jag försöker precis som uppe på muren att tränga mig in i hans medvetna men inget händer. Är det alltså så här jag ska dö?
Men jag är inte redo än! Jag vill inte dö så här tidigt i livet. Snälla någon hjälp mig. Jag har aldrig trott på gud eller någon annan hög kraft men om det finns där ute, snälla hjälp mig.

Jag vet inte riktigt vem som ska kunna höra mina tankar men jag är desperat nog att be vem som helst om hjälp. Mina tankar flyger tillbaka till Trillians röst och jag försöker att föreställa mig hur han måste se ut just nu.

"Lisa, Lisa snälla kom tillbaka" Jag hör han klart och tydligt nu och jag misstänker att han är mycket närmare mig nu.
Lönlöst försöker jag åter igen berätta för honom att jag är här, berätta att jag kan höra honom. Varför kan ingen höra mig?! Jag är ju här. Jag är inte död. Tror jag i alla fall. Kanske är jag död och det är därför ingen kan höra mig? Nej jag kan inte vara död. Jag vill inte vara död!
Jag gör ett nytt försök på att ta mig in i Trillians tankar och denna gång händer det något.
Jag kommer inte in i hans tankar men jag kan känna en känsla av värme och ljus som snabbt blir ljusare tills det känns som om jag blir bländad och ljuset slocknar och världen blir svart.

Trillian står i ett hörn i tältet med en bekymrad blick.
När doktorn vänder sig emot honom efter att han undersökt
Lisa så kan han se att han inte har några bra nyheter. "Ers nåd. Jag är ledsen med hon är borta." Säger doktorn. "Nej du har fel hon kan inte vara borta." Trillian springer fram till henne och sätter sig ned brevid henne. Lisa ligger på mage på sängen och han kan se de fem såren från pilarna där blodet har sipprat ut genom bandagen. Han tar tag i hennes händer som ännu är varma. "Lisa, Lisa snälla kom tillbaka." Hans tårar rinner nu ned för hans kinder och de få personerna som är i tältet blir både chockade över att se denna sida hos sin prins och ledsna för hans skull. Många snyfftar och gråter och när tältets öppning flyger upp och en flåsande Annabell dyker upp i öppningen blir situationen bara värre. Hon skriker av sorg och faller ned på knä brevid sin vän som hon har fått ett speciellt band med. Trillian lägger sina armar om henne och hon gråter högt mot hans bröst.

Sedan händer något konstigt. Det kommer ett ljus från Lisa som bara blir starkare och fortsätter tills det är så stark att det bländar dem. Med ens försvinner ljuset och för ett ögonblick är alla alldeles förvirrade och när de sedan inser vad som hänt så går och chock genom tältet. Vissa står med ögonen vidöppna och andra skakar på huvudet, oförstående om vad som nyss hänt.
Lisas kropp är borta och det ända som finns kvar är den tomma sängen hon nyss låg på.

Annabell har sluta att gråta och har nu ställt sig upp. "Vad hände?" Hon ser på Trillian som om han kan svara henne. Men han är lika förbryllad som henne.
"Är det för att hon inte kommer från vår värld som hon försvann?" Annabell riktar åter frågan mot sin bror.
"Jag vet inte, jag har ingen aning om vad som hände".
Men vad spelar det för roll? Lisa är död och kan aldrig mer komma tillbaka ändå. Tänker han tyst för sig själv när han åter kommer ihåg att hon är borta för alltid. Att han aldrig kommer att få se henne igen.