En Plats För Mig

11 ~ I HANS FAMN

Efter att vi hade städat färdigt i skolan så började vi att gå tillbaka till Roella och Luians hem. Dagen hade gått fort och vi kan redan se hur solen börjar sin sakta gång ner för himlen.
Nu när vi går den här vägen för andra gången idag så tror jag att jag har börjat att förstå hur staden ser ut. Slottet är beläget på den högsta platen och hela vägen från slottsportarna ner till floden där jag nyss tog mig ett dopp löper en bred huvudgata. Den är bred nog för att flera vagnar ska kunna få plats. Längs med huvudgatan så går det in mindre gator och ju längre bort man kommer från slottet ju trängre gator och sämre skick på byggnaderna blir det.

När vi når huvudgatan så måste jag bara fråga. "Roella, är det bara jag eller är den här staden uppbygd på att ju närmare slottet man bor ju rikare är man?" "Det stämmer rätt så bra. Adelsmännen och andra högt uppsatta bor antingen innanför slottsmurarna eller precis utanför. Vi som inte har så mycket bor längst ner. Men bekymra dig inte, även om vi inte har så mycket så har vi det ändå bra. Ända sedan den nurvarande kungen kom till makten så har det varit fred och välstånd i kungariket . Och i och med det så har vi inte längre någon svält och knappt någon fattigdom kvar."
"Men slavar då?".
Roella sänker huvudet lite och svarar mig med en låg stämma. "Slav systemet är förarligt, men så länge adeln fortsätter att köpa slavar så ser jag inte hur det någonsin ska få ett stop."
"Varför inte förbjuda slavhandel då, skulle inte det lösa problemet?"

Jag blir alldeles shockad när det är en mans röst som svarar mig. "För att få igenon nya lagar så måste majoriteten av adeln rösta för, då kungens makt inte räcker. Men kungen har aldrig ens försökt att tillintetgöra slav systemet så det lär ju aldrig hända." Luians röst osar av irritation.
Luian och jag byter blickar en stund. Jag hade nästa trott på att han inte kunde tala så jag blir lite överraskad av hans plötsliga uttalade.

Vi hade stannat innan vi skulle korsa huvudgatan när samtalet tog vid. Och nu hör vi hur en vagn kommer störtandes i full fart från slottet. "Det är prins Trillians vagn" hörs det från en kvinnoröst bakom oss. När jag hör det så backar jag lite och försöker att gömma mig bakom Roella.
Men precis då vagnen ska passera oss så springer ett litet barn ut i vägen och av ren instinkt så springer jag rakt ut och får lyckligtvis tag i det lilla barnet. Jag slänger armarna om barnet och föröker att täcka barnet med min kropp från smällen när vi slår i backen. Fallet får mig att tappa luften.
Vagnen som tappade kontrollen vid kalabaliken har stannat och en soldat kommer rusandes emot oss med svärdet i högst hug. "Hur vågar du vara i vägen för den kungliga vagnen". Soldaten kommer närmare och jag har ingen aning om vad jag ska göra.

"Sluta genast" hörs det från en välbekant röst. Prins Trillian stiger ut från sin vagn och folk massan som samlats runt oss ställer sig på knä inför kungligheten som ståtligt kommer emot mig.

"Idiot du kunde ha dött. Varför i all fridens hoppar du rakt framför en vagn sådär!?" Trillian stirrar rakt på mig med en blick som skulle kunna mörda. Barnet i min famn springer gråtandes iväg till sin mamma. "Varför är du så arg. Det var ju du som körde ner för gatan som en idiot och nästan körde på ett barn!" Vi stirrar bara på varandra en stund och utbyter ilskna blickar. Tillslut tar jag till orda. "Varför körde du så fort över huvud taget på en gata med massa folk?"
Trillian vänder bort huvudet och svarar med ett mummel.
Jag stirrar på honom och när han möter min blick så ser jag hur röd han är om kinderna.
Den sturskiga prinsen rådnar!

Trillian tar åter till orda och den här gången hörs det vad han säger. "Jag fick en rapport om att du hade ramlat i floden."
Jag stirrar gapande på honom. Prinsen som inte bryr sig om någon annan en sig själv var orolig för mig. Jag kan inte bärja mig från att börja skratta.
Trillian går med raska steg tillbaka mot vagnen men jag kan se på hans kroppshållning att han är generad. Han stannar vid öppningen till vagnen och tittar på mig. "Kommer du?" Mitt leende förvinner. "Jag skulle om jag kunde men jag tror inte att jag kan stå. Tror min fot är stukad." Jag försöker att resa mig upp men smärtan när jag sätter ned foten gör att jag vinglar till. Men det blir inget hårt fall. Istället så känner jag hur två kraftiga armar lyfter upp mig.

Prinsen tittar bort från mig och går tillbaka mot vagnen med mig i famnen. Det här är nog det närmast jag någonsin har varit en kille. Mitt hjärta slår fort och värmen från hans omtag får mig att känna mig varm inombords. När jag slappnar av och bara låter mig bli buren så känner jag hur hans hjärta slår i samma fladrande takt som mitt. Jag tittar upp på honom och när våra blickar möts så slår tanken mig. Han kanske inte är så hemsk som jag föreställt mig utan när jag ser honom nu så verkar han vara en riktigt godhjärtad person.