En Plats För Mig

30 ~ ÅTER TILLSAMMANS

Jag dras bakåt och bort från muren och sedan finner jag mig själv öga mot öga med prins Lucians hårda blick. Hand grep om mig arm hårdnar så jag skriker av smärta.
Han drar mig in till sig så att våra ansikten nästan möts och jag känner skräcken välla upp inom mig.

Utan ett ord drar han mig ned för muren igen och mina ben hänger inte med i hand snabba steg så jag dras ned för den hårda sten trappan. Klänningens kjol rispas och mina ben får flera skärsår när de dunsar i trappans hårda kanter. Vissa av de små såren blöder ymnigt och jag känner hur blod ilar rinner längs mina ben.

När han äntligen stannar gör mina ben så ont att de skakar när jag ställer mig upp.
Vi står nu på den stora öppna ytan framför de stora portarna och prinsen gestikulerar att de ska öppna och att männen på murarna ska sluta skjuta.

Portarna går upp och vi möts av ett hav av svärd, pilar, blod, döda soldater och hästar. Synen får det att vända sig i magen på mig men jag lyckas att hålla det nere.

"Prins Trillian jag vet att du är här någonstans, om du värderar den här flickans liv så säger du till dina soldater att retirera." Medans han säger det så drar han fram en liten kniv från sin sida och för den mot min hals.
Soldaterna utanför stannar förvirrat upp. Det blir alldeles tyst på slagfältet en stund och prins Trillians armes framfart stannar upp när de inser att de inte blir beskjutna längre.

Armens förvirring sprider sig över slagfältet och efter en stund så hörs en röst från ryggen på en av hästarna som sakta rör sig framåt mot oss.
"Låt henne gå prins Lucian" Trillians röst är både lugn och hård.
Lucian fnyser till. "Säg åt dina män att dra sig undan först så kan vi prata om flickan sedan."
De två männen stirrar hatiskt på varandra en stund till prins Trillian höjer en arm. "Dra er tillbaka till försvars linjen." Soldaterna lyder utan någon tvekan och drar sig några hundra meter tillbaka så att inte pilarna från muren ska kunna nå dem.

De två prinsarna är nu ensama med mig framför muren. Prins Trillian kliver ned från häst ryggen och ställer sig några meter framför oss.
"Så vad är dina vilkor prins Lucian?"
Lucians mun formas i ett leende men det finns ingen glädje i det leendet.
"Dra tillbaka din arme över gränsen om du vill ha tillbaka flickan."

En av de vanliga farhågorna sköljer över mig som än känsla av panik.
Jag slår snabbt ut med min fria arm och den plötsliga rörelen får prinsen att lätta lite på sitt grepp. Med den lilla styrkan jag har kvar i benen så snurrar jag runt och gör det ända jag kan tänka mig funka, jag knäar han i skrevet och när han viker sig av smärta så störtar jag rakt mot Trillian.

Precis i tid slänger jag mig framför honom. Jag känner ett duns i ryggen följt av ytligare ett och sedan ett till och smärten i ryggen är outhärdlig. Jag faller till marken framför Trillian som är så shockad att han inte rör sig.

Precis innan nästa pil skur kommer så rider Lee upp framför oss och skyddar oss med hjälp av en jättelik sköld.
Prins Trillian lyfter upp mig och vi springer där ifrån med Lees sköld som skydd och vi kan höra flera hårda dunsar när pilarna träffar metallen innan de faller i backen.

När vi närmar oss armen skriker Trillian ut order efter order och armen börjar att sakta dra sig tillbaka in i Astillia igen.

Jag känner hur Trillian lägger ned mig på mage på en mjuk plats i hans privata tält. Han ropar efter sjukvårdare och en kommer in efter några minuter.

Mjuka försiktiga händer trevar över min rygg medans han undersöker mina skador.
Smärtan är olidlig och det känns som om jag ska svimma när som helst men när han ger mig en ört som han lägger på min tunga så känner jag sakta hur kroppen slappnar av och den värsta smärtan går över. Världen blir alldelles snurrig efter ett tag och jag ser hur världen blir mörk framför mig.

"Hur går det för henne?" Frågar  prins Trillian då han kommer in i tältet och oron syns i hans ansikte.
Mannen så har gjort allt han kan för flickan skakar på huvudet. "Tyvärr så tror jag inte att hon har så mycket tid kvar, jag har lagt om såren och stoppat blödningarna men jag vet inte vad för skada hennes inre organ har tagit av pilarna. En av pilarna var väldigt nära lungorna och om lungan är punkterad så finns det inget jag kan göra. Jag är ledsen ers nåd."
Han bugar sig lätt innan han lämnar prinsen och flickan ifred en stund.

Trillian tar stolen som står i ena hörnet och flyttar den så att han ska kunna sitta vid hennes sida.
Han sätter sig ned och tar hennes hand i sin.
Han ser på de stora bandagen som täcker hela hennes kropp. Han räknar blodfläckarna som har börja att bildas och ser fem stycken. Hon tog alltså emot fem pilar för hans skull. För han vet att om hon inte hade räddat honom så hade han varit död nu.

Tanken på att hon ska dö för han skull får hans hjärta att brista.
Ända sedan hon kom till denna värld har hon bara varit med om missöden och otäcka sannimgar och vissa av sakerna har varit för hans hand. Han skjöt ju ändå en pil i hennes axel första gången dem träffades.
Han skakar lite på huvudet som för att jaga bort minnet.

Han hör steg bakom sig och han känner Lees hand på hans axel.
"Finns det inget vi kan göra för henne?" Frågar han.
"Nej tyvärr, vi kan bara vänta och se om hon kan klara sig igenom detta med sin egen styrka." Trillian sjunker trött ned djupare på stolen och sätter händerna framför ögonen för att dölja den ensamma tår ilen som har börja att ta form.