En Plats För Mig

39 ~ ÖVERTYGA DEL 1

Trillian hör på när en soldat avger en rapport om en man som står vid porten till slottet och påstår sig ha ett botemedel till kungen. "Kan ni inte bara avvisa honom?" Frågar Prinsen.
"Ers höghet, mannen är Jack, föredetta slavhandlare och han påstår sig ha något som du vill ha." Trillian tittar på soldaten och minns mannen som en gång hotat Lisas liv och som han skjutit med en av sina pilar. Han tar ett beslut och går sedan efter soldaten för att se vad mannen vill.

Deras plan var att ställa till med så mycket tumult att prinsen själv skulle bli tvungen att komma ut för att fixa situationen och just nu verkar det ha fungerat för Lisa och Jack ser prinsen komma ut genom grindarna. Nu kommer bara den svåra delen. Att övertyga att jag är den jag är och att släppa in oss så vi kan rädda kungen och jag vet inte om det kommer att vara så lätt att övertyga Trillian om att jag lever och är här. Jag har sätt hans tankar och vet att hans hjärta kommer att ha svårt att tro att jag inte är död. Även om mitt hår är en färg som ingen annan har här så kommer nog min kropp som har blivit tre år äldre göra det svårt för att att inse att det är jag. Jack tvekade inte en sekund så fort han såg mig, men han hade inte sätt den han älskade dö framför sina ögon. Jag kan inte ens tänka mig hur det måste vara att se någon man trodde var död.

När jag ser att prins Trillian är omringad av vakter så måste jag hålla mig själv tillbaka för att inte springa rakt i hans famn. Jag känner hur hjärtat sjuker av sorg när jag ser honom så nära.

Han ansikte visar mer spetsiga kanter och jag kan gissa att resten av kroppen också visar tecken på avmagring. Hans ögon som jag alltid har tyckte är vackra är nu trötta och det syns att han har allt för mycket på sina axlar just nu.

"Prins Trillian." Jack har sjunkigt ned på knä framför prinsen och bugar djupt medan han talar. "Jag ber om ursäkt för allt jag gjort men du måste lyssna på mig. Jag kanske har ett botemedel åt kungen."
Åsynen av Jack på sina knä får mig att fnissa lite och jag kan in hålla tillbaka mitt skratt där under min uppdragna huva några steg bakom honom. Han tittar bak på mig och jag inser att han hörde mig. Han fortsätter nu med en mera irriterad ton. "Och jag tror att jag har någon här du vill träffa." Han reser på sig innan Trillian hinner protestera och skjuver mig framåt. "Vad är det här?" Frågar prinsen Jack men avbryter sig när jag försiktigt tar av mig huvan.

Han stittar stumt på mig en stund. "Trillian jag vet att jag ser lite annorlunda ut. I själv verket så har jag blivit tre år äldre, vi är faktiskt lika gamla nu. Är inte det perfekt?" Jag pratar fort och det blir bara en ända röra av min förklaring. "Som du kan se så är jag inte död. Men jag har mycket att berätta för dig. Snälla Trillian det är jag Lisa" Tårarna börjar att rinna ned för mina kinder.

Trillian stirrar på mig med en blick som om han har sätt ett spöke. "Du är inte Lisa, Lisa är död och kan aldrig komma tillbaka." Han vänder sig om för att börja gå och soldaterna sluter fort upp bakom honom. "Trillian!" Ropar jag mot honom.
"Snälla tror mig! Eller ta hit Annabell jag lovar att hon kommer att se saningen."

Prins Trillan stannar vid hennes ord. Inte nog med att denna flickan utger sig för att vara Lisa. Hon använder inga titlar framför de kungligas namn, tänker han. Han väder sig om och går tillbaka ned mot henne.

"Du ska visa respekt mot kungafamiljen, vem är du att tror att du kan tilltala en kunglig utan deras titel."
Han tar tag i min arm och skjuver undan mig så jag faller bakåt. Som tur är är Jack där och fångar mig innan jag faller ned mot den hårda stenen.

Trillian har vänt sig om för att gå ingen. Desperat känner jag att jag bara har en utväg.
Jag drar tröjan över huvudet och slänger den i bakhuvudet på honom så att jag står i bara underkläder på över kroppen tröjan träffar honom i bakhuvudet och jag vänder min rygg mot honom så att han kan se alla de ärren som finns där. "Titta noga då om du inte tror mig. Dessa ärr fick jag när jag rädda ditt liv." Tårarna rinner i strömmar ned för mina kinder nu. "Jag hörde dig när jag låg där och höll på att dö. Jag hörde dina tårar och kände dina händer hårt mot mina. Och nu går du bara här ifrån. Kanske det hade varit bättre att jag dött så du kan slippa möta mig nu. Men jag ville inte dö. Jag ville stanna vid din sida för alltid. Men det verkar som att jag var den ända som kände så." Jag faller ned på knä och gråter okontrollerat.