En Plats För Mig

《DEL 1》1 ~ VARA SOM ALLA ANDRA

"Lisa...Lisa....". Men ett ryck sätter jag mig upp i sängen. Andningen är tung och jag undrar först vart jag är. Jag tittar mig runt om i det halvdunkla rummet som självklart är mitt sovrum. Jag tittar runt omkring en extra gång för att vara säker, men det är bara jag här sittandes flåsande i min säng. Men jag är helt säker på att jag hörde någon som viska mitt namn!

Jag hör att hundarna på nedervåningen har vaknat så jag tar och kliver upp med trötta rörelser. Fortfarande iklädd pyjamas så går jag och öppnar dörren åt dem. De skyndar sig ut och jag stannar kvar i dörröppningen och tittar på dem medans de gör sina ärenden. Lilly är den första att bli färdig och när jag ser henne komma tillbaka så vänder jag mig om och börjar gå emot hundrummet. Jag tar fram 7 matskålar och börjar hälla i mat i respektive skål. Innan jag ens är färdig med det så har alla hundarna flockats runt mina fötter. Jag säger till dem att vänta och då backar alla ett steg. Sen i tur och ordning så sätter jag ned maten till de 7 förväntnings fulla hundarna.

Jag går iväg med de använda skålarna och lägger ned dem i diskmaskinen. På vägen ut från köket så drar jag med mig en påse med gammalt bröd och ropar på hundarna samtidigt som jag går ut genom dörren igen. Hundarna följer efter som ett tåg och tittar väldigt nyfiket på vad jag har i påsen. När jag kommit till deras rastgård så öppnar jag grinden och hundarna går in. Ett två tre fyra fem sex sj... . En fattas. Utan att ens behöva titta vem som fattas ropar jag "Siri" och en liten stund senare kommer det en liten lurvig figur fram från husknuten. Som en pil flyger hon in i hagen och går in till de andra. Jag stänger om dom och tar mig med tunga steg till nästa stop i morgon rutinen fortfarande med bröd påsen i min hand.

Gruset rullar under fötterna när jag går över gårdsplan. Solen som har gått upp för några timmar sedan lyser upp den klarblå himlen. När jag vänder mig mot hönshuset så träffar solens strålar mig rakt i ögonen. Innan ögonen har hunnit anpassa sig vid det plötsliga ljuset så hör jag hundarna skälla på något. Är det något vid hagen? Jag vänder mig om och tycker mig se en grå gestallt stå mitt hagen. Jag gnuggar mig i ögonen och när jag öppnar ögonen igen så är gestallten borta. Var det något där? Eller någon? Äh. Det är nog bara jag som är för trött. Ska kanske inte sitta och titta på serier till 3 på natten när jag vet att jag måste upp tidigt för djurens skull. Jag skakar på huvudet och vänder mig åter igen mot hönhuset.
Jag öppnar dörren till hönshuset och ut kommer nio höns och en tupp och jag börjar genast att sprida ut brödet åt dem.

Väl inne igen så går jag tillbaka till mitt rum och tar fram gårdagens kläder och börjar att klä på mig.

I köket har Carolina börjat att duka fram frukosten så jag går och hjälper till. "God morgon Lisa, gick allt väl?". "God morgon. Det var inga problem alls" svarar jag henne samtidigt som jag ställer ned smöret på bordet.

Carolina är min styvmamma och det är bara vi två nu för tiden. Mamma dog när jag var tretton och vid den tiden hade min pappa redan skaffat sig en ny flickvän. På den tiden så var jag nästan aldrig hos pappa. Jag hade skolan i närheten av mamma så det var där jag var för det mesta. Men jag hade hellre velat bo hos pappa på gården med alla djuren men pappa har alltid haft svårt att ta hand om mig.
Som sjuåring så blev jag diagnostiserad med Adhd och med den överenergin jag alltid har så kändes det som en bondgård skulle ha passat mig perfekt. Men eftersom mamma var psykolog så var det väl jätte bra ide att bo med henne. Men även fast hon var en jätte snäll mamma så kände jag mig aldrig hemma hos henne.
Medans pappa tyckte det var svårt att ta hand om barn med diagnoser så var mamma tvärs om.

Efter utredningen av mig så blev hon jätte annorlunda. Hon började att behandla mig som om att jag inte kunde göra någonting själv och hade alltid någon lång förklaring på allt jag gjorde som var annorlund än vad andra barn gjorde. Efter att jag fyllt tretton började vi att bråka väldigt mycket om just det.

Jag visste att jag hade svårt att konsentrera mig i skolan och behövde extra förklarning på många saker. Men jag har alltid kunnat göra samma saker som de andra barnen, bara någon tog sig tid att hjälpa mig eller ibland stoppa mig ifall det blev för mycket. När jag blev tretton och mamma insistera på att jag skulle gå i en extra klass med lite mindre barn i så vägra jag. Jag ville försöka göra så gott jag kunde i min vanliga klass. Och det hade ju inte varit något problem med det tidigare.

Men någonstans så fick jag känslan av att mamma inte tyckte att jag klarade någonting och att jag alltid behövde daltas med. Men jag hade fått nog. Så jag började att säga ifrån mer och mer och jag försökte att berätta för henne att jag klarade av många av de sakerna som de andra gjorde. Men hon ville inte lyssna och när jag snart skulle fylla fjorton hade vi ett jätte gräl och efter det så sprang jag ut genom dörren och stannade inte förrän jag visste att mamma inte skulle se mig längre.
Efter några timmar när jag lugnat ned mig så gick tillbaka hem.

Men det var inte en arg mamma som hade väntat hemma utan blåljus, ambulansmen och den folkmassan som hade samlats utanför dörren till vår trappuppgång. Jag kommer inte ihåg så mycket mer efter det.
Mamma hade tydligen ramlat ned för stentrappan i vår trappuppgång och slagit i huvudet i fallet. Hon överlevde inte.

Med pappa som den ända familj jag hade kvar fick jag flytta till honom och hans nya fru. Men det dröjde inte länge förrän pappa också gick bort. Han hade tydligen varit sjuk en lång tid men ingen hade berättat det för mig.

Så här sitter jag nu och äter frukost med min pappas fru som jag nu har levt med det senaste året. Jag vet inte varför hon bestämde sig för att ta in mig som sin dotter men jag är verkligen glad att hon gjorde det! Jag var i början väldigt rädd för att hon precis som pappa inte skulle vilja ha mig eller att hon som mamma skulle behandla mig som ett litet barn. Men det blev inget av det. Carolina har blivit det viktigaste i mitt liv sedan dess. Hon har helt förändrat mitt liv. Hon hjälpte mig med skolan så jag skulle kunna stanna kvar i klassen och så att jag skulle få extra hjälp med det jag hade svårt med. Hon gav mig dessutom något som jag länge velat ha! En plats att må bra och känna sig trygg på.

Varje dag när jag kommer hem från skolan så står hon alltid i köket och har maten redo. Och efter maten går vi alltid ut tillsammans och tar hand om de sysslor som finns att göra här på gården.
"Carolina" säger jag. Hon tittar upp på mig och lägger huvudet på sned samtidigt som hennes blick säger åt mig att fortsätta. "Jag är glad att jag får bo här med dig". Ett leende formas på hennes läppar och jag ler tillbaka mot henne.

Hoppas att ni tycker om boken och vill fortsätta läsa! 😄
Är så tacksam till alla som läser ❤

Har ni några egna böcker så skriv det gärna i kommentarerna så att jag kan gå in och läsa! Läser alla sorters genrer men favoriterna är fantasy och sci-fi! 😄