En Plats För Mig

53 ~ 10 ÅR SENARE (Slutet)

Milla älskade att ta hand om den lilla flickan med det askblonda håret. När flickan sprang över fältet med rapsblommor så såg hon ut som solen själv. Det nästan sken av henne och hennes leende fick det att stråla ännu mer.
När den lilla flickan ramlade över sina små fötter så försvann hon i havet av de gula blommorna innan hon åter igen ställde sig upp med ett stort leende på läpparna.

"Maia. Det är dags att gå hem nu." Flickan kom snabbt skuttande och ger en bamse kram när hon kommer fram till Milla.
Hand i hand så vandrar de tillbaka mot vakterna som ståt och väntat på dem för att sedan tillsammans gå tillbaka till slottet.

Allt är så fridfullt nu för tiden och riket har aldrig varit så strålande. Slaveriet är ett minne blott, de fattigaste i landet har det mycket bättre och alla ser alltid så lyckliga ut.

Väl vid slottet igen så sliter sig den lilla flickan ur Millas händer och springer raka vägen in i sin faders famn. Kung Trillian lyfter upp sin ivriga dottter som skrattandes hänger sig runt halsen om honom.

Lyckan syns tydligt i hans ansikte när han kramar om sin dotter men det tar inte lång tid innan hon börjar att skruva på sig och vill ner. Fortfarande leende släpper han ned henne och hon springer skrattandes mot en av tjänarna som följer henne in i slottet.

Milla kan inte undgå att le åt en så glädje fylld stund. "Hon är precis som sin mor" säger hon och ser på Trillian. "Ibland hade jag önskat att hon inte var riktigt så lik." Svarar han med en liten suck.
"Var är vår drottning då?" Frågar Milla.
Han rycker på axlarna. "Vem vet, hon försvinner hela tiden, inte ens hennes vakter klarar att hålla koll på henne." Säger han upprört samtidigt som ett litet leende smyger sig fram på hans läppar.

När de båda vänder sig om för att gå in i slottet så hör de ett högt boooom och vänder sig mot ljudet.

De går ut mot övningsfältet där ljudet kom från och ser en stor brasa mitt på fältet.

"Jag hittade henne." Säger Milla och skrattar lite.
Trillian gör det samma och går sedan mot sin frun.
Medans han går blir han omsprungen av sin dotter.

"För en fem åring är hon väldigt snabb", säger han för sig själv och tittar på sin lilla flicka som nu hoppar rakt in i sin moders famn.

"Vad gör du denna gången?" Frågar kungen och jag möter hans blick med en irriterad min.
"Jag försöker att träffa mitt i tavlan med min eld men det ända som händer är att hela tavlan blossar upp." Säger jag och suckar.
"Ja jag kan se det." Svarar Trillian.

I nästa sekund så hörs ett dovare ljud när en liten eld boll slår emot tavlan brevid.
"Detta var ju enkelt." Luians ton är lika syrlig som vanligt.
Jag vänder mig surt mot honom.
"För dig ja, men för alla andra är det omöjligt." Svarar jag lika syrligt och vi stirrar surt på varandra en stund.

Mitt i vårt stirrande hörs ännu ett dovt ljud.
Vi tittar bort mot den tredje tavlan och ser Roella komma gående mot oss.
"Ja det var faktiskt enkelt." Säger hon och ler.

Nu ser jag surt på henne istället men hon bryr sig inte om det utan fortsätter bara att le.
"Det är bara för att ni är ni." Säger jag och försöker att vifta bort det med handen.

Nu hörs en smäll till och ännu ett eldklot landar i nästa tavla.
Vi vänder oss alla dit för att se vem det var denna gången.

Inia kommer emot oss, hon också med ett leende på läpparna.

"Säg inte att det var enkelt." Varnar jag henne.

"Okej jag ska inte." Hon håller upp händerna för att visa att hon inte kommer att säga det.
Men istället lägger hon till. "Det var inte svårt i alla fall."

Jag suckar högt av frustration.

"Mamma, mamma kolla här." Ropar lilla Maia.
Hon står emot den femte tavlan med Jack bakom sig som visar vart hon ska sikta.

Ett litet eldklot formas i hennes hand och med hjälp av Jack så kastar hon iväg den mot tavlan
Den träffade inte i mitten men på tavlan i alla fall.
"Titta mamma jag är inte som du och bränner upp hela tavlan." Hon hoppar upp och ned av glädje innan hon hoppar upp i Millas famn igen.

Alla börjar att skratta och det dröjer inte långt innan jag stämmer in.

När lyckliga stunder som dessa skapas så är det en sak jag ofta känner att jag har glömt. Något om mitt liv innan detta, om min tid som barn i en värld jag knappt kommer ihåg. Men vad det än är så är det i det förflutna och jag kommer troligtvis aldrig att komma på vad det är.

Milla kommer springandes mot mig nu och jag plockar åter upp henne. Hon lutar sig fram emot mitt öra och viskar.
"Mamma jag älskar dig".
Sedan är alla tankar på glömda minnen borta och jag pussar min älskade dotter på kinden innan jag släpper ned henne och hon åter springer iväg mot nya äventyr.

Jag har bestämt mig för att boken får vara slut nu. Får inga mer idéer och det känns som om Lisas äventyr är över nu 😊

Är så super duper glad över alla som läst/läser boken och jag hoppas att ni alla är nöjda och har haft en härlig läsupplevelse! 😙

Jag kommer att inom kort redigera boken på stavfel(som jag gissar på att det finns mycket utav) men inga stora ändringar kommer att göras.

Hoppas att ni har tyckt om boken och läs gärna mina andra bok, Sky City.

Tusen tusen tack allesammans! ❤❤❤