En Plats För Mig

4 ~ POJKEN MED PILBÅGEN

Mannen som kallas Jack tar ett par stapplande steg bakåt och håller sig hårt om handen där pilen har genomborrat. Frusen av skräck ser jag fortfarande på mannen jag trodde skulle döda mig. Helt omedveten om tumultet runt omkring.

Soldater har rundat upp slavhandlarna och börjat att avväpna männen.
Jack som fortfarande står framför mig tar tag i pilen i sin hand och drar ut den! Sedan tar han upp sitt svärd och drar upp mig på fötter igen. Han ställer sig bakom mig och sätter svärdet mot min strupe än en gång. Med sin blodiga vänsterhand tar han ett rejält grepp om mig och jag känner hur styrkan i hans arm håller fast mig i ett järngrepp.
"Lisa" jag hör en bekant röst ropa på mig. Jag tittar upp och ser en gråtande blåögd flicka titta rakt på mig. Annabell vänder blicken mot mannen som kommer upp brevid henne och kramar om henne. När jag tittar igen ser jag att det inte är någon man snarare en pojke i min egen ålder. Han är klädd i något som ser ut som medeltida adelskläder. Hela han är så lik Annabell bara att han har ett mera mörkblont hår medans Annabells är gyllenblont.
"Lisa" jag tittar tillbaka på Annabell som har slutat att gråta.

"Låt mig passera om ni inte vill att flickan ska komma till skada" Jack som börjar att bli desperat tar en hårdare grep om mig och jag känner hur svärdet gör ett litet sår på halsen. Soldaterna som har plasserat sig runt omkring tittar på oss och höjer sina vapen mot oss.
"Ta ned era vapen". Rösten kommer från pojken brevid Annabell. Soldaterna lyder utan tvekan.
Jack börjar att skjuva mig framåt mot en öppning som bildats i folkmassan. Jag går med snubblande steg framför honom och varje gång jag snubblar så lyfter han enkelt upp mig utan att stanna.

När folkmassan börjar att försvinna så känner jag hur hans grepp om mig lättar. Och när vi har tagit oss in på en smalare gata där vi är helt ensamma så sänker han svärdet. Han drar med mig en stund till innan han stannar. Med en suck tittar han ned på mig. Men det är inte de kalla och arga ögonen som nyss försökt att döda mig utan den blick han ger mig är sorgsen.
Mannen släpper taget om mig och buttar mig lite åt sidan. "Jag är ledsen för allt det här". Mannen vänder sig om och börjar att ensam gå ned för gatan.

Vad var det som hände? Hade mannen som nyss försökt att döda mig bara låtit mig gå? Och varför såg han så sorgsen ut?
Jag hinner inte tänka mer på det för jag ser någonting i ögonvrån. Uppe på taket står det någon med en pilbåge och pilen är riktad rakt mot Jack!

Som vanligt så tänker jag inte innan jag skrider till handling. Jag rusar ned mot Jack och hinner precis i tid. Jag tror att jag överrumplade honom för vi faller båda till marken även om Jack kroppsbyggnad är muskulös och stor. Jack tittar upp på mig med en förvånad blick. "Vad gör du?" Men jag svarar inte för det gör så ont i axeln där pilen nu sitter.
Vi ser båda hur soldaterna börjar att närma sig oss. Jag försöker ta kraft till mig så att jag ska kunna få ut några få ord. "Spring, spring innan dom får tag i dig." Han tittar väldigt tvekande på mig men det dröjer inte länge innan han reser sig upp och börjar att springa. Utan att stanna så vänder han sig om och tittar på mig. "Jag är skyldig dig en!"

Det dröjer inte länge innan soldaterna har kommit fram. De ställer sig i en cirkel runt mig.
Ett hål öppnas i cirkeln och jag ser Annabell och pojken som bär på en pilbåge komma mot mig.

Men smärtan i axeln gör att det börjar att bli svårt att koncentrera blicken. Jag hör hur Annabell (som nu sitter framför mig) försöker att säga något men jag hinner inte uppfatta vad innan jag känner hur kroppen blir slapp och allt ljus framför ögonen slocknar.