En Plats För Mig

33 ~ EN VÄN

"Sluta genast! Vad håller ni på med?" Det var läkaren som ofta kommer hit. När han kommer springandes emot oss och skriker skingrar sig mina påhoppare fort här ifrån.
När han kommer fram hjälper han mig upp på fötter och jag känner hur ont det gör i kroppen, men som tur är så gör det inte så ont som jag trodde att det skulle göra. Om de verkligen hade avsikt att skada mig så hade de tagit i lite mer.
Precis som jag visste. De var bara frustrerade, de hoppades väl på att må lite bättre om de fick ut sin ilska. Jag skakar bara på huvudet när jag tänker på det.

"Lisa, är du okej?" Frågar läkaren. Jag ler åt honom. "Lite mörbultad, men ja jag är okej."
Han ler tillbaka åt mig. "Hur kommer det sig att alltid när jag träffar på dig så är du mitt i ett slagsmål?" Hand röst var mer seriös nu. "Dålig timing?" Föreslår jag med ett leende.
Han skakar bara på huvudet.
"Lisa var lite seriös. Jag vet att du alltid säger åt mig att inte säga något till personalen, men då har det bara varit små gnabb. Nu var det minst tio stycken och du bara låg där utan att försvara dig."

Jag suckar. "Såg du vad som hände? Hur vet du att det inte var jag som startade det hela? Och såg du verkligen att de gjorde något?" Han öppnar munnen för att säga något men jag fortsätter. "Kan du bevisa vad som hände?" Han ser på mig med en dyster blick. "Nej jag kan inte bevisa vad dem gjorde, men din kropp då? Även om du säger att du är okej så syns det på din kropp. Du är ju full i små sår och blåmärkena lär bli synliga snart." Svarar han.
"Jag ramla." Svara jag och börjar att gå där ifrån. Han tittar först en stund på mig och sedan följer han efter.

"Lisa varför vill du inte att jag ska berätta?" Frågar han efter att vi har gått en stund. Jag himlar med ögonen åt hans alltid återkommande fråga. "Vad spelar det för roll?"
Vi fortsätter i tystnad till mitt rum och han forsätter med in.

Det kanske värkar konstigt att han följer med mig men saken med Adrian är att han är det närmaste en vän jag har här. Dessutom så har han varit min läkare sedan jag hamnade på sjukhuset. Han var en av dem som sydde ihop mig och har sedan dess kommit hit för att kolla upp mig lite då och då. Adrian är tjugofem och är en riktig snygging och jag hade kunna ha fallit för honom för länge sen, om det inte bara hade varit för den saken att han är upptagen.

"Lisa." Utbrast han. "Vad?" Svara jag med frågande röst. "Du vet väl att jag är en kille?" Jag hade börja att klä av mig tröjan så att jag nu stod i bara bh på över kroppen. "Ja, du är en kille. Vad är det med det?" Nu är det hans tur att sucka och sedan sätter han sig på min säng.
Jag går fram och lägger mig på mage och han börjar att plåstra om mig.

"Ibland tror jag att du bryr dig för lite om din omgivning." Säger han när han är färdig. "Adrian är du intresserad av mig?" Frågar jag. Han ger mig brett genuint leende. "Inte ett dugg." Svara han och vi båda skrattar. "Kanske vi skulle ringa hit din fästman istället. Vi kan ha det rolig allihoppa." Säger jag och sedan börjar vi att skratta ännu mer. "Jag tror inte han skulle vara intresserad av dig. Och inte jag heller."

När vi har skrattat färdigt så känner jag hur han drar sina fingrar över min rygg. Inte på ett på ett inbjudande till sex sätt, utan bara granskande. Han är allvarlig igen nu. "Jag undrar vad som hände med dig." Han säger det samtidigt som han granskar ärren på min rygg. "Jag skulle också vilja veta det." Svara jag och sätter mig upp och tar på mig tröjan igen.

Han byter samtalsämne när han ser min dystra min.
"Ska jag ta en titt på benen också?"
"Åh så du vill ha av mig byxorna nu? Jag tyckte du sa att du inte var intresserad." Han bara höjer på ögonbrynen åt mig som han ofta gör när jag försöker att retas med honom.
"Jag tror jag tvistade foten lite när de fälde mig." Säger jag. Jag drar upp byxbenet lite på min vänsta fot så att han kan linda det.
"Så du erkänner att de gjorde något mot dig?"
"Gjorde vadå?" Svara jag honom. "Lisa ibland förstår jag mig inte på dig." Säger han.
"Det är inte din uppgift att förstå mig. Låt psykologen stå för den biten och du kan istället fortsätta att plåstra om mig när jag behöver dig." Vi ler åt varandra och sedan ser jag den där blicken igen som säger mig att han vill fråga något jag inte kommer att gilla.

"Minns du någonting än?" "Nej." Svara jag han innan han fortsätter. "Du vet väl att du har tur som är i livet. Jag har ingen aning om hur du hamnade mitt på vägen och med så många sår i din kropp men du hade tur att vi var läkare. Om det hade varit en person utan medicinsk träning hade du inte levt nu. För tusan om du inte hade varit så nära sjukhuset hade du varit död nu. Ditt hjärta hade stannat och utan hjärtstartaren i ambulansen hade du inte klarat dig."

Det han säger är sant. Jag vet inte heller hur jag hamnade där och om han inte hade varit ute efter ett lindrigt alarm efter att en äldre kvinna hade svimmat i sitt hem hade jag inte levt nu.

"Jag vet Adrian. Men jag minns fortfarande inget. Det ända jag har är den här känslan av att något fattas här." Jag sätter handen över bröstet.
Han sätter sig brevid mig i sängen igen och lägger sin arm över mig.

Nu blev det lite deltaljer om hur hon hittades och lever igen efter att de andra trodde att hon var död. Och en ny karaktär, Adrian hennes räddare och nu ända vän. Hoppas att ni gillar kapitlet! 😀