○Willow○
Jag springer in i butiken med tjejerna framför mig och riktar pistolen mot mannen bakom kassan.
"Håll bara käften och var lugn så dödar jag inte dig. Fattar du?!" Ryter jag och riktar vapnet mot honom. Han nickar medan jag ser hur de andra tar guldet i skåpen. "Jag hörde inget ja!" Flinar jag innan jag tar tag i kragen på hans skjorta och drar honom mot mig så att han får luta sig över disken och trycker pistolen mot hans tinning.
"Ja." Ingen lång stund går innan de är klara och springer ut. Jag går runt kassan och tittar på honom genom masken jag bär.
"Ta ner kameran." Mannen står någon sekund och bara tittar på mig vilket får mig att tappa tålamoden. "Nu!" Han rycker till och plockar skakigt ner kameran som sitter i ena hörnet av burtiken som är ganska liten. Jag sträcker fram min hand och kastar kameran över golvet vilket krossar den i små bitar innan jag går ut från butiken. Till min lättnad ser jag att gatan utanför helt tom när jag springer till bilden och hoppar in i baksätet.
"Fy fan." Mumlar jag och sliter av mig masken och mina handskar. Mo som kör tittar bak på mig genom backspegeln och flinar.
"Vad har hänt med nerverna Will du verkar lite skakis?"
"Skakis? Titta på dig, du kan knappt köra bilen."
"Hur mycket fick vi med?"
"Mer än sist iallafall."
"Bra jobbat girls." Jag tvingar fram ett leende innan jag himlar med ögonen.
"Släpp av mig hemma." Mumlar jag.
"Ska bli chefen." Även fast att jag är van med detta livet nu känns det alltid lika konstigt efter något sådant här. Jag vet att jag har blivit tvungen att stänga av precis alla känslor som jag har men på något sätt känns det ändå som att känslorna försöker spricka upp ur mitt skal varenda gång och jag hatar det.
"Vi ses." Säger jag och hoppar ur bilen efter den hemskt långa bilfärden.
"Vad gör vi med detta?" Säger Sarah och håller upp en peruk.
"Vad fan brukar vi göra?" Hon tittar bara på mig, klart. Hon vill inte göra fel. "Bränn skiten." Säger jag och sliter åt mig min väska innan jag springer mot ett av höghusen.
Hem ljuva hem. Det är nästan skrattretande. Hemma är största helvetet. Hemma tar det aldrig slut. Allt som bara förstör och förstör och fröstör tar aldrig slut. Det värsta är att jag inte kan fly från det. Det jagar mig hela tiden, varje minut och sekund känns som en dröm jag bara vill vakna upp ifrån men det händer aldrig. Det tar aldrig någonsin slut. Gatan är vart jag kan fly. Jag kan ställa till med problem men jag kan springa från det när fan jag vill. Jag har en makt över folk ute som jag inte någonsin kommer få hemma. Jag kan inte, hur mycket jag än vill. Har jag ingen konstroll över något annat, jag kan inget annat än hur man är en hemsk jävla person som jag hatar mest av alla.
Varje dag önskar jag att det ska ta slut men det gör det aldrig. Varje gång det känns som att jag tagit en tablett för mycket, slagit en person för mycket, gjort någonting totalt åt helvete, när det känns som att allt äntligen ska ta slut. Börjar det om. Det tar aldrig slut, mörkret blir aldrig till ljus. Alla mina jävla slut är bara en början på något nytt.
