○Leon○
Jag sätter mig framför stenen som har hennes namn skrivet över sig. Det är alldeles för tidigt. Jag lägger ner rosorna och tänder ljusen som jag satt ner innan jag ler smått. Det är den bästa tiden på dagen när jag får hälsa på henne och vila i nuet.
"Jag älskar dig, ingen är bättre än du...vi ses imorgon igen." Säger jag och känner hur mitt hjärta verkligen gör ont. Som att någon tar den sista kraften ur mig och slänger bort den.
"Leon ska vi gå?" Jag nickar åt River som har varit min räddning i allt detta. Jag sover hos honom nu för att jag behöver få komma bort ett tag, bort från hemma där mycket påminner om henne.
"Ja." Varje dag har han följt med hit och han tar hand om graven lika mycket som jag.
"Hejdå Willow vi ses imorgon antar jag." Säger han vilket får mig att flina.
"Hejdå mitt hjärta." Jag ställer mig upp och borta av stenen lite lätt innan jag går mot River som hunnit en bit.
"Känns det bra?"
"Ja helt okej...men jag saknar henne." Han nickar och tittar ner i marken.
"Jag vet, hon saknar dig lika mycket var hon än är men hon är på en mycket bättre plast och tills du får vara med henne igen finns hon med dig varje sekund som går...komihåg det."
Det har gått några månader och jag har nog blivit bättre på att hantera smärtan men jag vaknar fortfarande på natten ibland och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det känns som ett hål inom mig och jag önskar att jag kunde ta henne tillbaka men det kan jag inte.
Samtidigt som jag vill dö av det som gör så ont känns det på något sätt skönt. Hon slipper vara rädd, hon slipper alla de människorna som ville henne illa, hon slipper känna alla de där såren som skapats på vägen av allt hon varit med om, hon slipper ha ont. Jag vet att hon mådde bättre de sista månaderna men jag vet också att hon inte klarade av att bearbeta allt de som hänt henne. För att kunna gå vidare är man på något sätt tvungen att bearbeta allt de där som gör en så illa men hon kunde inte det. Hon kunde inte tänka på de där gångerna människor gjort henne illa och på allt det där som folk tvingat henne att göra. Jag hatar mig själv för att jag inte tog bättre hand om henne men vad som får mig att tänka bort att jag faktiskt kunde stoppat det är att jag gjorde henne till det hon egentligen var. Jag vet att jag fick henne att känna sig trygg och jag vet att jag skyddade henne så bra jag kunde men jag önskar att jag mött henne tidigare. Jag önskar jag såg hennes rop på hjälp tidigare. För ropa på hjälp var allt hon gjorde. Alla såg, även jag men ingen gjorde något. Att jag tillslut närmade mig henne var av en slump men det var det bästa jag gjort och hon har fyllt mitt liv med all den kärleken jag behöver för resten av tiden jag står på denna jord.
Min Willow är den starkaste personen jag vet, men hon orkade inte mer. Hon kommer alltid att ha hela mitt hjärta i sina händer och hon är den enda människa jag kommer fortsätta leva för. Jag ska göra allt det där som jag vet att hon ville göra. Jag ska leva ut för henne för jag tror hon ser mig. Jag vet att hon är med mig...och till den dagen jag får hamna på samma plats som henne ska jag göra allt för att hennes ljus här på jorden aldrig slocknar.
Jag har lärt mig att inte ta något eller någon föregivet. En dag kanske blir den sista, en dag kanske mitt ljus också slocknar men vad jag framförallt lärt mig är att mörkret som inte tar över aldrig varar förevigat. Utmaningen är att hålla skenet uppe även i stormen.
Även fast ljuset slocknade i hennes värld, brinner det strakare än någonsin kvar här och det kan ingen någonsin ta ifrån henne. Min Willow, sov gott.
THE END
