○River○
Jag slår upp ögonen och ser Leon sitta upp och andas häftigt.
"Leon ta det lugnt!" Säger jag innan jag nästan flyger fram till honom.
"Willow, vart är hon?! River!" Jag skakar på huvudet och tar tag i hans axlar.
"Leon lugn!" Han slutar att försöka knuffa bort mig och tittar istället desperat på mig med panik i blicken. "Andas okej?" Säger jag och tar ett djupt andetag vilket han också gör. "Bra. Okej, ta det bara helt lugnt."
"Vad är det för fel på mig?"
"Ingenting är fel på dig, du är chock och måste försöka att tänka på annat...det är allt."
"Jag kan ju inte!"
"Jag vet jag vet men försök snälla..." Han suckar bara och lägger sig ner igen innan han sluter ögonen. Det gör mer och mer ont i mig. Han svarar inte i sin telefon som konstant ringer och jag vill inte be honom svara för det behöver han inte men jag vill samtidigt inte att folk ska vara olika för honom.
"River?" Säger han med slutna ögon.
"Ja?"
"Tack." Jag ler snett och rättar till filten över honom innan jag igen släcker i taket och hoppas på att han ska få lite sömn.
○Moana○
"Willow är död." Säger jag och släpper min mobil som faller ner på bordet.
"Ja för oss också, fokusera nu!" Säger Sarah och tittar igen ner på datorn framför sig. Jag tittar i chock upp på Collin som inte reagerar som Sarah. Han tittar på mig och hela rummet stannar snart av.
"Vad sa du?"
"Hon...hon är död."
"Det där är inte sant fattar du väl?" Skrattar Ty osäkert innan jag skakar på huvudet.
"Nej, det ska vara minnesstund i skolan imorgon." Collin rycker åt sig min mobil som ligger framför mig innan han läser och skakar sedan på huvudet.
"Lägg av..." Mumlar han och tittar upp på mig. "Det är sant."
"Jag får se." Ty blir nästa person som får en chock och snart vet ingen i rummet vad de ska säga eller inte säga. Det är helt tyst. En tystnad som jag inte riktigt förstår mig på men som väcker något inom mig, oss alla tror jag faktiskt. Willow var en del av oss. Sedan vi var små. Visst jag har svikit henne och hon har svikit mig, vi har bråkat och slagits och gått igenom hemska saker men vi hittade ju alltid tillbaka till varandra. På någon sätt trodde jag att de skulle vara så nu också men...vi gick för långt. Hon är den som gjort oss alla till de vi är, på gott och ont. Hon gjorde mig till den jag är och hon gjorde varenda en av oss lite starkare. Hon var min bästa vän och det var aldrig min mening att vi skulle glida isär. Jag vet att hon gjorde det enda rätta som tog sig bort från detta men jag ville få tillbaka henne för att jag var rädd att förlora henne. Nu gjorde jag det ändå och jag vet lika bra som alla andra här inne att det är vi som bidragit till detta.
Collin sväljer hårt och reser sig upp.
"Jag...vi ses imorgon."
Alla lämnar lägenheten och jag tror att alla hade svårt att sova den natten. Jag kunde inte iallafall. Jag försökte att ringa henne för att se om det verkligen verkligen verkligen var sant och jag vet nog svaret nu. Jag fick inget svar. Jag kommer aldrig att få ett svar. Inte ens på den enda frågan som snurrar i mitt huvud...hur kunde det gå såhär långt?
