○Willow○
"Varför umgås vi ens?" Frågar jag och tittar ut mot vattnet.
"Jag vet varför jag gör det."
"Varför?"
"Ibland är det skönt att bara hänga med något som inte känner en. Man får som en ny chans."
"En chans till vad?"
"Till att vara den man egentligen är."
"Kan du inte det med alla då?"
"Nej men de har redan en bild av mig, det är inte jättelätt att ändra på vad folk tycker om en alltid."
"Man har väl alltid en bild av alla."
"Ja men ingen som är sann om man inte känner personen."
"Ja men jag till exempel, jag är kaos och det visste du."
"Ja men jag känner inte dig."
"Du har ju en bild av mig då, även om du inte känner mig."
"Inte på riktigt. Bara ytligt."
"Nu då?"
"Nu ja, det andra det är bara vad alla andra har sagt, inget du har påverkat för vi har inte pratat."
"Hur är din bild ut av mig då?"
"Du har nog en sämre bild av dig själv än hur jag ser dig."
"Vad menar du?"
"Du pratar alltid negativt om dig själv. Sluta med det. Du gör kanske saker som du inte borde men det finns det väl en anledning till eller? Du är inte så kaos nu precis."
"Nej men jag gör ju saker som inte är okej och jag skadar människor. Alla omkring mig."
"Det är ju inte helt oprovocerat. Du borde se på dig själv efter sådana här stunder istället för de negativa."
"Va?"
"Nu till exempel. Du får mig att känna ett lugn för att du är helt avslappnad. Iallafall så jag upplever det. Det kanske inte alls är så."
"Jo." Säger jag efter en stund och kan inte låta bli att le lite.
"Du då? Varför följde du med mig?"
"Jag vet inte jag...det känns som att du inte dömmer mig och det är inte ofta jag kan slappna av och inte tänka på allt skit jag skapat."
"Du kan alltid sluta."
"Det är inte så enkelt."
"Nej. Inte förens du bestämt dig."
"Man kan inte bara bestämma att man ska sluta sådär."
"Har du testat?"
"N-nej men det bara är så."
"Ja för att du låter det vara så."
"Jag kan inte bara dra från allt."
"Varför inte det?"
"Jag kan inte bara svika de andra. Jag är inte ensam i detta."
"Jag känner inte dig än men jag ser det redan."
"Ser vad?" Säger jag lite smått irriterat.
"De sviker dig hela tiden ju." Mitt hjärta hoppar över ett slag när orden lämnar hans läppar.
"Fast det vet inte du." Försvarar jag mig fast att mitt inre skriker att han faktiskt har rätt och att han är den enda som haft mod nog att säga det till mig.
"Så du mår bra när du är med dem?"
"Det handlar inte om det."
"Vad handlar det om då?"
"Att du inte förstår det där."
"Fast det vet ju inte du."
"Jag vet att du inte fattar hur det funkar i min situation. Man kan inte bara dra sig ur!"
"Jag fattar att du inte är särskilt nöjd med hur allt är. Det kommer inte vara lätt och det kanske tar tid om du nu låter det ta tid men kan alltid ändra på det. Särskilt du. Du är tuffaste tjejen i stan och om du inte själv förstår det så hoppas jag att du lyssnar på när någon säger åt dig att du är värd bättre."
