○Willow○
Han går bredvid mig och drar mig till sig när han märker att jag får blickar på mig.
"Sluta." Mumlar jag och försöker dra mig loss från honom utan att lyckas.
"Håll käften." Han stannar upp för att prata med sina kompisar i den nästan tomma korridoren. Han håller mig hårt runt midjan som han alltid gör. Precis vad jag hatar att han gör. Även om jag vill, kan jag inte slita mig loss från honom. Inte om jag inte vill ha problem. Större problem än vad jag redan har. Jag står med blicken ner i marken innan jag känner hur någon tittar på mig. För en stund vågar jag inte titta upp men gör det ändå efter en stund och ser hur Leon tittar på mig. Han vänder bort blicken när han ser att jag tittar tillbaka på honom. Leon går i samma klass som Collin men aldrig har han visat något intresse för mig, jag vet inte så mycket om honom mer än att han har en bror. Jag har fått höra att han är ganska kaos men ändå får jag inte känslan av att han bara är det. Att han ens kom fram till mig häromdagen var en chock för mig även om han kanske bara gjorde vad alla normala människor skulle gjort. Han står länge och tittar på Collin och även mig innan en tjej dyker upp bredvid honom och drar med honom in i klassrummet.
"Släpp mig." Viskar jag med huvudet lutat mot Collins axel för att inte någon annan ska höra.
"Skäm inte ut dig själv." Säger han med en ton jag inte gillar och som alltid gör mig irriterad. Jag står motvilligt kvar tills hans kompisar gått och sliter mig då ur hans grepp. Långt hinner jag dock inte hinnan han tar tag i mig och nästan slänger mig mot skåpen och flinar. "Vad fan är ditt äckliga fucking problem? Huh?" Jag drar ihop ögonbrynen och knuffar honom bakåt.
"Ska du verkligen fråga mig det? Jag är inte din lilla bitch du kan göra vad fan som helst med, fattar du? Vill du ha någon som kryper på knä efter varje ord du säger så får du fan hitta någon annan."
"Någon annan? Efter såhär lång tid?"
"Det räcker nu ja."
"Sluta bete dig som en femåring. Väx upp Willow! Du är min och du slipper inte mig!"
"Jag är ingens. Låt mig fucking vara."
"Nej!"
"Lägg av Collin."
"Alltså okej när fan ska du fatta att du är en äcklig hora som ingen kommer vilja ha? Var glad att någon vill det."
"Släpp mig!" Fräser jag när han bara kommer närmre mig.
"Det är bara jag som kommer vilja ha dig. Bara jag som klarar av dig för du är så jävla jobbig. Fattar du det eller?"
"Håll käften och akta dig. Rör inte mig."
"Skärp dig." Säger han då med en lugn blick full med kontroll.
"Rör inte mig."
"Skärp dig."
"Låt mig vara. Jag vill inte mer!"
"Skärp dig. Du skämmer ut oss." Han släpper inte mig med blicken och när jag tittar ner tar han tag i mitt huvud och vänder det upp igen så jag kan se honom i ögonen. "Tyst, och säg inget mer nu, det räcker." Han tittar på mig med en blick som får mig att vilja sjukna under jorden, han. Den enda i hela världen som genom en blick kan förstöra mig. Han nickar och stryker mig över kiden innan han får mig att nicka åt hans ord tills jag låter honom omfamna mig.
När han äntligen, efter en lång stund låter mig gå tar jag mina saker och tar första bussen hem. Jag hinner bara in och släppa ner min väska på golvet innan mamma står framför mig. Full som vanligt. Inte en sekund hinner jag andas innan nästa helvete börjar.
"Redan hemma?"
"Ja..." Mumlar jag och tittar på henne.
"Här du rökt på igen?" Jag skakar på huvudet.
"Nej."
"Varför ljuger du?"
"Jag har faktiskt inte det."
"Hur kan du göra såhär mot mig?" Jag himlar med ögonen.
"Ska du också börja nu?"
"Kan du inte vara ett normalt barn?"
"Visst. Om du är en normal mamma."
"Jag är normal."
"Nej! Du är ju full varje dag? Är det att vara normal?"
"Ska du tala?"
"Eh, ja? Snälla, jag lärde mig av dig."
"Mig?"
"Dig ja vem fan annars?"
"Inte vet jag?"
"Nej precis men du har inte bara förstört ditt liv utan mitt också så grattis till världens-bästa-mamma-priset."
"Bete dig inte som ett offer Willow för det är inte synd om dig. Du satte dig själv i skiten och lägg inte skulden på mig. Du kommer hem när du vill och går när du känner för det! Du kastar bort din skolgång och knarkar bort dig själv. Börja ta tag i ditt liv. Jag är trött på detta!"
"Är du trött? Inte så jävla konstigt när allt du gör är att supa dig full och tycka synd om dig själv. Jag hade också varit jävligt trött då!" Fräser jag och går förbi henne innan jag stänger in mig på mitt rum och låser dörren som jag vet att hon nu kommer försöka rycka upp i en timme för att slå sönder mig. Precis som hon alltid gör.
Låt mig dö. Låt mig dö. Låt mig snälla dö.
