○Collin○
Jag tittar in genom fönstret in i restaurangen som är full med folk. En stund går innan ett svagt leende sprids på mina läppar och den jag vill se kommer ut från köket. Hon har på sig en svart ganska kort kjol och en vit skjorta med ett förkläde knytet runt hennes smala midja. Jag tittar på henne men hon märker inte mig, hon går bara runt och plockar undan disk och ler påtvingat mot gästerna i restaurangen. Hon står nu framför ett bord mitt framför mig och gör precis samma sak som innan tills hon höjer blicken som landar rakt på mig. Hennes ögon vidgas och inte en millimeter rör hon sig. Jag ser in i hennes ögon och kan inte låta bli att njuta av det lite. Mitt leende försvinner för en sekund och jag blir på något sätt lika öm som känslan hennes blick utstrålar. Min mobil ringer. Jag rycks ur min helt absurda tanke innan jag tar upp telefonen och går bort från fönstret till min bil som jag sätter mig i och andas ut.
"Vad vill du?"
"Är du klar eller?"
"Ja hon fattar att jag har koll på henne nu."
"Ja okej bra men hur fan ska det egentligen hjälpa oss att få tillbaka henne?"
"Hon pallar inte sånt. Hon blir helt knäckt och dum i huvudet av det så kommer hon krypandes tillbaka när Leon inte klarar av henne längre."
"Om han gör det då?"
"Han gör inte det. Ingen gör det, det är bara jag som klarar av hennes sjuka hjärna."
"Säger du det så." Mumlar Mo och klickar sedan av samtalet.
Willow. Lilla Willow. Min Willow. Hon är min. Hon skulle alltid vara min. Hon kommer alltid vara min. Hon lovade mig hon sa att hon aldrig ska lämna mig. Inte för någon. Men hon ljög. Hon ljög och den personen hon väljer är Leon Howard. Leon?! Hur fan kan han vilja ha henne. Hon är en äcklig hora som ingen ska vilja ha. Hon är smutts och jag är den enda som kan klara av hennes jävla missbruk och hennes beteende. Hon lyssnar inte, hon tror att hon kan bestämma över hur hon ska sköta sitt liv. Jag kan inte låta bli att bara skratta av tanken samtidigt som ilskan byggs upp i mig. Hon kan inte ingenting. Det enda hon är bra på är att vara värdelös. Hon är hemsk rakt igenom, hon har rånat människor sedan hon var tolv år gammal. Hon har varit ett fattigt jävla gatubarn hela sitt liv hon vet inte hur man sköter skolan eller hur man är en bra person. Hon är raka motsatsen till Leon och hans bror. De två har allt. Pengar, fetaste huset, föräldrar som bryr sig lagom mycket, väluppfostrade när det behövs, tuffa som fan när det krävs. Leons bror River var den alla såg upp till. Han kunde allt på ett sätt som ingen av oss kunde. Han gjorde mycket skit, precis som vi men han gjorde det på ett snyggt sätt, ett sätt som gjorde att ingen misstänkte honom och han gjorde allt själv. Alla ville vara som honom, även jag om jag så måste erkänna det. Men det går inte att vara som River. Ingen av oss har hans förutsättningar. Visst mitt hus är inte det sämsta men alla vet redan allt om mig och inte en enda kan hitta något i mig som skymtar gott eller väluppfostrat. Jag fick växa upp själv och dra hela min tyngd själv, sen hitta jag Willow. Ensam och borta. Vi kunde varit det paret alla skulle vilja vara som men hon ska förstöra allt hela jävla tiden och nu ska hon få fan för allt hon förstört.
○Willow○
Jag springer in i omklädningsrummet och lutar mig mot väggen innan jag tittar rakt in i väggen. Vad fan gör han här. Jag är en jävla idiot som trodde att Leon skulle kunna vara min väg till lite lycka iallafall. Han är det på ett sätt, när han är här känns det som att ingen kommer kunna skada mig men när han inte är precis bredvid mig vet jag att Collin står där och håller koll på mig. Han kommer inte ge sig. Han kommer inte ge sig förens jag har gett mig. Inte förens jag har gett upp och går tillbaka till honom, går tillbaka till hans kontroll över mig. Jag vet inte vad jag ska göra för jag vet vad han tänker. Jag vet vad han håller på med. Han kommer att psyka mig tills jag inte klarar det mer. Han kommer ta över mitt huvud och han kommer bara stå där reda att ta emot mig för att sedan göra slut på hela mig. Han kommer se till att jag inte orkar mer och på ett sätt kan jag inte klandra honom. Jag hade lovat. Jag har lovat att inte lämna honom, inte för någon. Jag har lovat att aldrig någonsin vara med någon annan än honom. Jag är hans. Jag har lovat bort mig själv till en människa som hatar mig, en person som inte önskar mig något gott, en person som bara vill ha mig som en leksak. Jag har lovat och jag bröt det. Det som skrämmer mig är att jag inte ens tänker tanken på att gå tillbaka till honom. Jag är inte hans. Men jag har lovat. Jag är inte hans men jag vet att han tror det.
Om jag är någons så är jag Leons men han säger att jag inte är hans. Han säger att jag är min. Jag är bara min och ingen annans.
