○Willow○
"Är du säker?" Frågar han igen. Han har hela morgonen frågat gång på gång om jag vill och är redo för att gå in i skolan. Även om jag bara ska in och hämta ett papper frågar han för att jag ska tänka igenom det en gång till.
"Ja men..."
"Men?"
"Kan du följa med mig?" Frågar jag försiktigt då han har varit med mig varenda minut i några dagar för att han drömt mardrömmar och inte kunnat fungera normalt.
"Vad är det för fråga?" Han går ur bilen och öppnar efter någon sekund min dörr. "Klart jag är med dig." Jag ler och tar hans hand innan jag går med honom in mot skolan. Nästan direkt känner jag blickarna på mig. Antingen är det för att Collin berättat för alla vilket idiot jag är eller för att Leon går typ tre centimeter bakom mig. Han stannar utanför rektorns kontor medan jag går in och hämtar mitt papper som jag måste skriva på på grund av min närvaro och mina betyg som är nästan obefintliga. Hon pratar länge men låter mig till sist gå.
"Gick det bra?" Jag nickar och ler svagt.
"Ja, så bra det kunde gå typ."
Det är i den minuten mitt leende försvinner allt i min värld stannar. Inget kommer åt mig, hans röst tonar bort fullständigt. Allt jag kan se är Mo, Collin, Lissy och Brian. Leon vänder sig om och ser nu även det jag ser innan han ställer sig framför mig och tar mina händer.
"Willow." Jag tittar upp på honom med skräck i hela kroppen. "Titta inte, bry dig inte, de kan inte göra någonting. Inget alls." Jag nickar och tar ett djupt andetag.
"Jo."
"Nej för jag är här och jag låter de inte skada dig."
"Nu ja, sen då, när du inte är med mig?"
"Då är jag med dig hela tiden."
"Alltid?" Säger jag aningen chockat och ser i ögonvrån hur de står kvar och tittar på mig.
"Alltid. Du är Willow hallå? Du låter ingen skada dig, leta fram det där du alltid annars har. Din styrka som bara du har. Den som får alla att se upp till dig. Den som får mig att tycka du är den mest imponerande personen på jorden. Du har det, bara...håll kvar det och släpp inte." Han ler och får mig att göra samma sak innan jag går närmre honom. För nära, alldeles för nära med tanke på allt folk runt omkring. Något i mig kunde dock inte bry sig mindre. Jag kysser honom och ingenting har någonsin känts mer rätt någonsin. Han ler när han kysser mig tillbaka innan jag drar ifrån och lägger armarna i kors.
"Du vet att det blir svårt att bli av med mig nu va?" Han flinar och börjar gå mot utgången bredvid mig.
"Är det ett hot eller?"
"Kanske." Flinar jag och känner hur mitt jag faller på plats igen, men denna gången kanske lite starkare.
